As a note on this occasion, and on the fact that the inauguration of a black president so much feels like a TV show, a sci-fi one even, I wrote this little treatment of the opening speech on Star Trek:TOS. I believe my treatment to be in the spirit of Roddenberry and atleast to me sums up what 20th january is really about.

“Race, the final frontier. This is the voyage of the 44th president Barack Obama. His four-year mission: to give change to the world, to seek out new ways of life and a new society, to boldly go where no black man has gone before.”

Litteraturen inbjuder till att bli talad om, till att bli smekt och omhuldad, omfamnad. Ju fler händer som smeker den, desto skönare tycker den sig bli och synes den oss vara. Det är så lätt att vilja lägga sin hand på den varma hud som tusen andra redan smekt och säga: även jag har läst, även jag har känt. Och sedan sitta ner och jämföra, samtala om den varma huden och beröringens rus. Om den varma hudens skiftningar och skrovligheter. Och kanske till och med uttala en och annan sanning värdig de andras beundran. Ack, så vist talat. Så högt och rent, du är en av oss, sannerligen.

Jag har läst och hört de monstrositeter denna gemenskap har fött fram. Jag möter dem varje dag, i tidningar, radio och bloggvärlden. Vi som har läst, vi som läser, vi som talar om litteratur. Läsandet gjort till en utsaga, en åsikt, ett bedömande. Bra, dåligt, spännande, ett nytt språk, ett gammalt språk, vackert, fult.

Jag säger: estetik, min vän, är en konst endast för de som aldrig skådat vidundret. Vi andra ser endast frånvaron av skönhet.

Jag har slutat läsa, eller snarare mitt läsande har åter blivit tyst, jag har flytt läsandets falska gemenskap. Det finns inget att tala om. Inget att yvas över. Ingen verklig gemenskap annat än den totala ensamhet som det tysta läsandet kan ge. Om än endast korta stunder, då ljuset faller genom sprickorna och för ett ögonblick lyser på ens ansikte. Det är i sanning skönt.

Kanske kan mitt skrivande också tystna en dag, så att orden än en gång kan få rymma det måttlösa, vara sanna sitt kosmiska ursprung, så som de en gång var, där i begynnelsen, i tystnaden. I ensamheten.

—
Läsvärt: enbris om bloggandet och litteraturen, Thentes bokblogg om läsandet
—

– Eyvind Johnson ur Hans Nådes Tid (1960)

Men Offside då, säger kanske någon? Det är inte fotbollen som gör den tidningen bra, det är hur man skriver om människorna. För det är människorna som går att tala med och om, att skriva om och att älska.

Men trots detta måste jag dyka ner i emotionernas språkliga träsk och skriva om den glädje, den upprymdhet jag känner efter gårdagens VM-kval mot Portugal. För det var vackert att det svenska landslaget, anförda av Zlatan Ibrahimovic, med nästan allt gammalt dödkött borta på grund av skada, spela så glädjefyllt, livligt, roligt och med en geist som jag inte sett på länge, länge. Detta är framtiden, detta är ljuset i tunneln. Vi har vandrat i dödsskuggans dal så länge nu, med ett livlöst landslag som gnisslat och aldrig varit något annat än tillräckliga. Men nu när Lars Lagerbäck tvingad av nöden vågade återfick vi hoppet, vi fick se ljuset som döljs bakom hans surmulna, trista, trygghetsknarkande tränartänk. Alla de han hållit tillbaka, alla de han sett ner på, reste sig som en och visade vad de kan. Tack för det.

Och tack, Zlatan, för att du stått ut med Lagerbäcks patroniserande, njugga och barnsliga behandling av dig och mediernas rasistiska sktisnack så att du nu kan kan stå i fronten för ett nytt svenskt landslag, för en ny fotboll.

Mitt språk förefaller dö en långsam död. Om det är jag som låter det förtvina och vägra det näring, eller om det är effekten av de sår det tillfogades inom akademin vet jag inte. Eller är det kanske alla de distraktioner som jag lånat ut det till? Eller är det funktionens överhöghet som lagt språket i en evig skugga? Jag vet inte. Det jag vet är att det är ett skadeskjutet väsen som min tanke och mina fingrar försöker fånga och finna näring, styrka och existens i. För min existens är språket. Utan språket existerar jag inte. Utan språket är jag bara en biologisk maskin som är rov för andras vilja och tankar och för kylan som ständigt river i oss i det samhälle vi framlever i. Av egen förskyllan, bör tilläggas. Men kallt är det lik förbannat och jag fryser allt mer. Den klädnad som hållit mig varm faller allt mer sönder. Och jag verkar inte kunna laga hålen.

Ibland känner jag mig som en dåre med grandiosa drag som stolt visar upp en kökkenmödding av ord som vore de själva visheten själv. Men skarvarna glipar som vore de avgrunder och ständigt förirrar sig bokstäverna fel och gör det hela till en cirkus, där orden inte är annat än klossar för en balanskonstnär. Det är inte ett språk, en mening, en tanke utan brottstycken framkastade av en dålig hantverkare som tror sig vara en mästare i sitt geschäft. Det är rena hantverksfel, dåliga sömmar, i form av förvirrade och förivrade ord, stavfel, syftningsfel, grammatisk akrobatik där trapetskonstnären ständig faller till en säker död. Det är en oförmåga att finna orden, att inte se när fel ord lägger sig som en reva, glassplitter, i texten. Klarheten och skönheten i tanken fördunklas av ett ofärdigt, sönderfallande språk som jag inte förmår fånga in och göra helt igen.

Det glider mig ur händerna, språket. Det som förr var min stora kärlek, min kamrat och vapenbroder är idag en främling vars uppenbarelse är lika vaporös och tillfällig som de spöken som av vissa sägs omge oss och som givit vår fantasi mycket näring. Aldrig någonsin var jag förmäten nog att tro att jag ägde språket, att det var mitt och mitt allena, att jag kunde omfatta dess i grunden aseitetiska existens. Men jag trodde det vara min vän, min vapenbroder, att jag var värdig att få ta del av dess måttlöshet och skönhet, att det villigt gav sig till mig och lät mig göra min existens hel och vacker genom att älska och bruka det.

Idag står där en främling och gäckar mig och kastar mig brottstycken som blir byggstenar till fåfängligheter, distraktioner och ordsamlingar som trots mina idoga försök förblir banala. Ordsamlingar där det stora, språkets kraft, bara lyser igenom i sprickorna, i det som inte blev skrivet.

Jag är det jag skriver, att skriva är att vara, mitt språk är uttrycket för min existens. Idag är den banal, fåfång och sisyfosisk. Jag springer efter, plockar smulorna från andras bord med fragment av det som en gång var mitt språk. Det gör mig ont.

Jag är en skrivande människa, det är för mig en nödvändighet att skriva, inte ett val. Jag skriver, och där kommer ord, som samlar sig i grupperingar som liknar ett språk , en text, en tanke. Men det är det inte. Det är en döendes krampaktiga rosslingar, när han försöker övertyga sig själv om att döden inte är det oundvikliga slutet.

Men jag vill leva, jag vill återta min existens, jag vill skriva, återfå mitt språk. Jag vet inte om jag kan eller om jag är dömd att jaga en fåfäng dröm om att äga del i stora. Ännu är språket en främling jag försöker göra till en vän, med en dåres envishet. Men ständiga distraktioner som leder kraften till meningslöst utkastande av ord, inte olikt masturbation och den tomhet som är dess ständiga följeslagare, samt den ständiga kyla som omger oss gör det till ett svårt företag.

Men jag är dömd att försöka och jag vägrar släppa taget och helt enkelt ge upp. Det må vara skuggor på en illa belyst grottvägg jag framskapar men även skuggornas lek är värd att leka. Så länge viljan till skapande, fåfäng eller inte, finns kvar finns där ett hopp. Ett hopp som talar om en annan värld, en annan existens än det mörker som nu är. Jag må ha förlorat det jag en gång älskade men kärleken består.

Jag kommer kasta ut många ord på min vandring till det som en gång var mitt språk. Irrbloss och banaliteter, ibland klädda i guld men likväl skit, men jag ska finna de vises sten och till skillnad från forna tiders alkemister göra verkligt guld. Jag hoppas bara att jag orkar med vandringen och att jag urskilja när jag tar första steget.