Mitt språk förefaller dö en långsam död. Om det är jag som låter det förtvina och vägra det näring, eller om det är effekten av de sår det tillfogades inom akademin vet jag inte. Eller är det kanske alla de distraktioner som jag lånat ut det till? Eller är det funktionens överhöghet som lagt språket i en evig skugga? Jag vet inte. Det jag vet är att det är ett skadeskjutet väsen som min tanke och mina fingrar försöker fånga och finna näring, styrka och existens i. För min existens är språket. Utan språket existerar jag inte. Utan språket är jag bara en biologisk maskin som är rov för andras vilja och tankar och för kylan som ständigt river i oss i det samhälle vi framlever i. Av egen förskyllan, bör tilläggas. Men kallt är det lik förbannat och jag fryser allt mer. Den klädnad som hållit mig varm faller allt mer sönder. Och jag verkar inte kunna laga hålen.

Ibland känner jag mig som en dåre med grandiosa drag som stolt visar upp en kökkenmödding av ord som vore de själva visheten själv. Men skarvarna glipar som vore de avgrunder och ständigt förirrar sig bokstäverna fel och gör det hela till en cirkus, där orden inte är annat än klossar för en balanskonstnär. Det är inte ett språk, en mening, en tanke utan brottstycken framkastade av en dålig hantverkare som tror sig vara en mästare i sitt geschäft. Det är rena hantverksfel, dåliga sömmar, i form av förvirrade och förivrade ord, stavfel, syftningsfel, grammatisk akrobatik där trapetskonstnären ständig faller till en säker död. Det är en oförmåga att finna orden, att inte se när fel ord lägger sig som en reva, glassplitter, i texten. Klarheten och skönheten i tanken fördunklas av ett ofärdigt, sönderfallande språk som jag inte förmår fånga in och göra helt igen.

Det glider mig ur händerna, språket. Det som förr var min stora kärlek, min kamrat och vapenbroder är idag en främling vars uppenbarelse är lika vaporös och tillfällig som de spöken som av vissa sägs omge oss och som givit vår fantasi mycket näring. Aldrig någonsin var jag förmäten nog att tro att jag ägde språket, att det var mitt och mitt allena, att jag kunde omfatta dess i grunden aseitetiska existens. Men jag trodde det vara min vän, min vapenbroder, att jag var värdig att få ta del av dess måttlöshet och skönhet, att det villigt gav sig till mig och lät mig göra min existens hel och vacker genom att älska och bruka det.

Idag står där en främling och gäckar mig och kastar mig brottstycken som blir byggstenar till fåfängligheter, distraktioner och ordsamlingar som trots mina idoga försök förblir banala. Ordsamlingar där det stora, språkets kraft, bara lyser igenom i sprickorna, i det som inte blev skrivet.

Jag är det jag skriver, att skriva är att vara, mitt språk är uttrycket för min existens. Idag är den banal, fåfång och sisyfosisk. Jag springer efter, plockar smulorna från andras bord med fragment av det som en gång var mitt språk. Det gör mig ont.

Jag är en skrivande människa, det är för mig en nödvändighet att skriva, inte ett val. Jag skriver, och där kommer ord, som samlar sig i grupperingar som liknar ett språk , en text, en tanke. Men det är det inte. Det är en döendes krampaktiga rosslingar, när han försöker övertyga sig själv om att döden inte är det oundvikliga slutet.

Men jag vill leva, jag vill återta min existens, jag vill skriva, återfå mitt språk. Jag vet inte om jag kan eller om jag är dömd att jaga en fåfäng dröm om att äga del i stora. Ännu är språket en främling jag försöker göra till en vän, med en dåres envishet. Men ständiga distraktioner som leder kraften till meningslöst utkastande av ord, inte olikt masturbation och den tomhet som är dess ständiga följeslagare, samt den ständiga kyla som omger oss gör det till ett svårt företag.

Men jag är dömd att försöka och jag vägrar släppa taget och helt enkelt ge upp. Det må vara skuggor på en illa belyst grottvägg jag framskapar men även skuggornas lek är värd att leka. Så länge viljan till skapande, fåfäng eller inte, finns kvar finns där ett hopp. Ett hopp som talar om en annan värld, en annan existens än det mörker som nu är. Jag må ha förlorat det jag en gång älskade men kärleken består.

Jag kommer kasta ut många ord på min vandring till det som en gång var mitt språk. Irrbloss och banaliteter, ibland klädda i guld men likväl skit, men jag ska finna de vises sten och till skillnad från forna tiders alkemister göra verkligt guld. Jag hoppas bara att jag orkar med vandringen och att jag urskilja när jag tar första steget.

Det var en störtförälskelse i en filmare som med tiden utvecklats till en varm vänskap. För mig är Stanley Kubricks filmer oundgängliga och verk som överskrider såväl filmen som medium som mig som tittare. Han visar varför film är viktigt och en konstform som inte står någon annan efter.

Anledningen till denna bekännelse är inte att jag att tänkt bjuda på någon storartad analys av Kubrick och hans verk här på bloggen utan att jag snubblade över en godbit på youtube, en hommage till Kubrick, som gav mig rysningar av välbehag och som jag gärna ville dela med mig av.

Så, varsågod.

Jag ser det nu inte så. Måttet är inte det materiellas källa eller herre. Jag hävdar det materiellas väldighet och att den ändliga karaktär som implicit hävdas av idealisterna endast är en chimär, för där det materiella synes ta slut tar endast en annan form, en annan materialitet vid. En materialitet vi inte, ännu, kan mäta och som överskrider oss själva och vår existens och förståelse av densamma. Och ännu en gång är världen lika vacker, lika levande som den första dagen vi öppnade ögonen och mötte världen. Naturligtvis försöker vi uppmäta även denna nya värld och sakta men säkert tar vi herraväldet över den, för det synes vara det enda sätt vi kan erfara vår existens. Vår existens är beroende av det omkring oss och vår instinkt tycks vara att ta herraväldet, mäta upp allt och inte minst mäta oss själva mot vår omgivning. Vare det sen ett åldrigt träd, Oorts kometmoln, eller de sociala relationer som utgör våra samhällen.

Det materiella inrymmer även det måttlösa. Det måttlösa är inte avskaffandet, överskridandet av det materiella. Måttlösheten innebär inte slutet för det materiella, eller annorlunda uttryckt, att det materiella görs till undersåte. Måttlösheten är en materiell realitet, en existens inrymd i i det materiella. Det är inte något bortom. Det är något annat, det är framkastandet av en Annanhet. Det kan tyckas vara det materiellas slut, men det är en chimär, ty utanför det materiella finns ingen existens, det materiella är allomfattande och all existens är väsentligen materiell. Vilket gör existensen som vi känner till en väldighet i sig, något vackert.

Det materiella inrymmer även det immateriella, de lever i en skör interdependens som utgör en grundläggande antagonism vilken är förutsättningen för vår existens och för att vi ska kunna vara fria och hela människor. Utan det immateriella kan vi aldrig förstå det materiella och därigenom vår existens och hur vi ska åtnjuta alla dess överflöd av frukter. Men det immateriella är inte det materiellas motsats, dess jämlike, utan ett kärleksbarn avlat i mötet mellan människan och kosmos.

Vår existens är väsentligen och uteslutande materiell, och därigenom väldig och vacker. Det är sant att den även föder fram vidunder som tar vår värld och oss själva till undersåtar, att vi låter oss bli våra egna slavar. Men dessa vidunder stiger inte fram ur det materiella såsom vidunder, de är konsekvensen av våra ständiga försök att göra oss till herrar över det materiella och i förlängningen oss själva. Människans längtan efter att vara slav kan ibland verkligen verka omättligt. Men lösningen ligger inte att göra kärleksbarnet, det immateriella, till existensens yttersta, till existensens källa. Det är självbedrägeri. Det är att göra till gud det som är skapat av människan och att återigen göra oss till undersåtar. Denna gång till ett väsende, gud eller vad du nu vill kalla det, som aldrig kan överskrida sig själv eller oss. Aldrig framkasta en ny värld då den förnekar sin fader och moder, sin källa, människan och kosmos. Den till synes nya värld som framkastas är inget annat än en synvilla, som kan verka vara väl så vacker och god, men dess pris betalas i en mänsklighet som förvandlas till slavar, till skuggor som kastas av död materia i ett kallt ljus. Som bländar och stänger ute den väldighet som utgör dess källa, det materiella.

Lösningen ligger inte i förnekande av det materiella, i att söka upp de skimrande hägringarna i öknen. I att vända sig bort från vår existens och förneka den, att säga sig vara född av sina egna barn. Men inte heller i att göra måttet till herre, att låta sig bli sin egen och andras undersåte. Nej, lösningen ligger i att erkänna och omfamna det materiellas väldighet och skönhet. Och göra måttet till sin undersåte och betvinga det, överskrida det och göra det värdelöst. Att vägra den essentialistiska syn på måttet som är vår moderna världs största synd och det som tvingar oss till ett liv i fångenskap. Det är vår uppgift att föra denna kamp, liksom vi i sagorna för kampen mot de vidunder vi själva framfött genom att acceptera fångenskapen. Det är måhända en kamp vi inte kan vinna, men den måste föras, utan det förblir vår existens endast en skugga av vad den kunde vara. Kampen kommer troligen överleva oss, då vi vet att vi alltid bär på slutet, att vår existens är ändlig, att den materia som är vi kommer omskapas, överskrida vår existens och skapa ny existens. Liksom sagorna har vår existens ett oundvikligt slut, men nya sagor kommer alltid att skrivas. För det materiella är utan slut.

Det materiella, energi och materia, är alltets källa. Den kärlek ur vilket allt springer fram. Allt annat är endast förvridna, oformliga och irrande reflektioner som vi tror vara ur vår egen existens kommen och som bär densamma inom sig. Utan ett omfamnande av det materiella, finns ingen kommunism, ingen verklig gemenskap, endast utopins tomma eko. Det är måttet i sig, inte vad det säger sig mäta som är vår fiende.

Det Högsta Väsendet är endast återkastat ljus av det materiellas omstörtande av sig själv. Att göra reflektionen till ledstjärna leder endast till irrfärder. Vänd dig istället till ljusets källa och låt dess ljus blandas med ditt eget. För ni är en och samma, ni är ett. Låt inte reflektionen hindra dig att se det levande ljus som alltet lämnat i dig. För vi är alltet och alltet är vi. Och allas våran källa är det materiella och det finns inget bortom. Att söka något bortom är endast fåfänglighet och självhävdelse samt gör vidundren till våra herrar och omöjliggör för oss att någonsin bli fria och hela människor i verklig gemenskap.