Skriva för mig själv. för Politiken eller för Läsare. Bloggandet blir som ett försök att spänna upp ett regnskydd i full storm… man pendlar mellan en skör gran på ena sidan och försöker samtidigt tejpa fast andra änden vid en lyktstolpe med en blöt rulle fottejp.

Jag har inga svar.. .på ett påstående om att Vi står mitt i stormen.

Och när jag tatar om profanisering handlar det mer om ett strategiskt perspektiv. Eskatologik som praktik. Det vill säga göra det vi gör här och annorstädes, tala om det yttersta, sluttiden, utan att omfatta hegemonin eller inordna oss i religion eller metafysik.

Sen kanon. Att kanon och dess institutioner är mot det eskatalogiska perspektivet är ju självklart, det innebär ju ett hot mot deras själva existens. När jag skrev, så som vi känner den i kanon, menar jag ju det bristfälliga försök som där gjorts att avväpna eskatologin genom enkelt uttryckt, slita den ur händerna på människan, materialismen, och förpassa den till en fråga för Gud, metafysiken. Återigen är det nog främst ett strategiskt, eller rent av taktiskt, perspektiv på eskatologin jag far efter.

Din Marx-läsning är intressant. Men frågan är om förmågan att producera för att vi kan istället för fysiska behov inte ändå är ett behov, en behovsuppfyllelse, i den meningen att det är ett återskapande av människan som dels särskiljd från djuren och dels en varelse vars väsen väsentligen är skapande. Det vill säga vi har ett omättligt behov att skapa och möjlighet att skapa. Men det i sig utesluter inte din läsning, det är rimligt att tänka sig detta som en förmåga till överskridande. Men huruvida det är att producera i frihet, låter jag vara osagt.

Och det är sant att Kafka, jude som han var, inväntade Messias. Men han hade i varje skam nog och kunskap nog att inse att denne Messias inte ännu kommit. För övrigt hade han en förmåga att gestalta vår fåfänga existens och dess konvulsioner som har få likar. Kan ju på tal om Kafka tipsa om Radioteaterns dramatisering av Redgörelse framlagd för en akademi som bland annat iammany (indirekt) citerat på sin blogg, som går i repris i natt.
Se länk:
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=965&Artikel=1900089

Eskatologin saknar kanon, emedan kyrkorna, synagogorna, moskéerna alltid varit mot det eskatologiska perspektivet - det finns förstås kvar inom sekter osv - men endast om de arbetar för undergången. Men den relevanta eskatologin är idag kommunistisk, åtminstone om den strävar efter ett brott och inte endast rörelse, dynamik. Även Ernst Bloch hävdar ju detta, det sker förvisso något med den franska filosofins vändning mot Spinoza, Nietzsche osv. och Taubes skildrar anti-eskatologin hos immanentismen. Men det förhindrar dock inte en genuin materialistisk eskatologi…

Förlåt för att det vara så omedelbart och oförmedlat, men vi har mycket att stå i för tillfället, som du vet och jag känner på mig att vi kommer komma tillbaka till detta snart. Vi kanske borde läsa Blochs märkliga bok Atheismus im Christentum… “Endast en ateist kan vara en god kristen, endast en kristen kan vara en god ateist.”

***

En sak till, för mig är eskatologin relaterat till Bergsons föreståelse av det nya som ett mirakel (Deleuze har ju samma inställning, man kan inte skriva in det nya i det förra, det leder till teleologi. Eskatologi är ju sluttid, målet är slut - vissheten om att päron inte växer på äppelträd). Tänker då ibland på detta stycke i Parismanuskripten:

Visserligen producerar också djuret. Det bygger sig bon, som biet, bävern, myran o.s.v. Men det producerar blott det som det omedelbart behöver för sig självt och för sina ungar; det producerar ensidigt, medan människan producerar universellt, det producerar blott under trycket av ett omedelbart fysiskt behov, medan människan producerar oberoende av fysiska behov och djupast sett endast gör det i frihet från dessa behov. Djuret producerar blott sig självt medan människan återskapar hela naturen. Djurets produkt hör omedelbart till dess kropp medan människan står fri i förhållande till sin produkt. Djuret formar endast sin produkt efter sin arts måttstock och behov, medan människan vet att producera efter varje arts mått och överallt kan använda objektets inneboende mått; människan formar därför sin produkt även enligt skönhetens lagar.

Det relevanta här, är detta _människan producerar oberoende av fysiska behov och djupast sett endast gör det i frihet från dessa behov_. Att prodocuera i frihet, vad är det om inte någon form av makt som skrider över den materialitet som _är_. Detta är förstås inte idealism, bara något annat, någon dynamik…

PS.
För mig är Kafka kanske eskatologen per se, troende som han var. Han inväntade om något Messias, det vore löjligt att hävda något annat (inte för att du hävdar något annat dock).

Kvar blir som du skriver, exodus, skapande av utgångar (för att använda Kafka) och övergivande, möjligheter till och fragment av måttlöshet, kanske av frihet från och till. Än så länge kan jag nog bara se utgångar och ansatser till övergivande, och inget verkligt exodus, vilket antingen beror på att inte kan eller vill se det, eller beror på att den möjligheten inte finns.

Kommunism kan inte vara en ny historisk tid då dess väsen av annanhet inte känner historien, inte kan känna historien, inte är av historien, gör den det är den inte kommunism. Sen förstår jag att du ser den kommunistiska gemenskapen som svaghet, ödmjukhet och passivitet, det är ju mötet med den andre, sig själv och det måttlösa. Vad nytta gör styrka när den inte kan mätas?

Men den kommunistiska gemenskapen handlar också om skapande, om rörelse, det är bara det att den är av annat för oss idag okänt slag och vi i princip endast kan hantera den som avsaknaden av något. Men även vi kommer kunna se i mörkret.

Det är viktigt att förstå kommunismen, inte som imorgon, utan som idag, igår och imorgon; alla samtidigt. Det är inte Messias eller räkenskapens dag det handlar utan något materiellt som som vi kan ta på redan idag, vi måste bara vilja.

Att jag drog det till det, var mest ett sätt att förstärka den materialistiska aspekten i tolkningen av filmen så som jag gör den. Det är väl den egneltigen skillnaden mellan eskatalogin, så som vi känner den i kanon, och kommunism att det yttersta är av olika väsen, de är båda bortom, men har olika lokus. Inte minst i förhållandet till människan. Nota bene så förklarar aldrig Romero i sina filmer vad som orsakar att de döda återvänder. Han gestaltar bara en slags total negering av samhället. När jag kallar en tolkning eskatologisk menar jag enkelt uttryckt en religiös tolkning och implicerandet av en slags oundviklig “räkenskapens dag”. Alltså, det är Gud som straffar oss och vi har bara att underkasta oss straffet. Vilket helt missar den sociala aspekten av att de av de vi älskar som dött återvänder till oss och hur vi hanterar det, samt den blottläggelse av våra sociala relationer detta tvingar fram när samhället de facto äts upp framför våra ögon.

Men egentligen är ju eskatologin och det kommunistiska lika i det att de försöker gestalta det yttersta, eller snarast detta ytterstas relation till människan. Vad innebär detta skeende för oss, detta slut som du skriver, vad är det och är det möjligt. Jag vet inte riktigt vad du menar med att “bortom” och överskridande inte släpps in, jag kan bara tolka, men om det innebär förekomsten av någon slags ändpunkt, ett beständigt rum, då vet jag inte om jag delar din önskan om det eller tilldragelse till det. Dessutom tror jag att något sådant kräver en underkastelse som jag inte vet om den är möjlig. Och om vi inte är stadda i rörelse, vad och varför är vi då?

Samtidigt förstår jag ditt intresse för eskatologin och delar fascinationen för den, just detta yttersta, dessa “points of no return”, dessa skeenden som är utanför vår kontroll och som innebär ett oundvikligt och oåterkalleligt annat. Jag vill inte gärna kalla det slut för jag tror egentligen inte att något sådant finns, ett slut är alltid en början och så vidare. Men den intressanta frågan är ju kanske; kan eskatologin profaniseras och hur skriva bort Gud ur “slutscenen”? Annars blir ju “övergivandet” bara ett överlämnande, och som materialistisk synvinkel är det ju omöjligt, för vem kan vi överlämna oss till?

En tanke kan ju vara att vi överlämnar oss till våra framtida jag men om det är möjligt eller vad det innebär vet jag inte riktigt.

En annan sak: vad menar du är skillnaden mellan en kommunistisk tolkning och eskatologi(sk)? Jag gillar som du säkert vet eskatologin inte bara för den rent estetiska aspekten utan för att något “bortom” eller överskridande inte släpps in (vad kännetecknar kapitalism om inte ständigt överskridande?). Vi behöver ett slut, ett fullständigt övergivande - inga mer övermänniskor eller historiska projekt.

Någon slags konstig självtystande logik, påhejat av en manifest karaktär på bloggen som jag mycket grannlaga byggt upp. I någon mån har det varit form före innehåll. Jag har ju alltid varit skeptisk mot bloggandet just för dess formmässiga fokus och dess förmåga att inordna allt enligt en egne logik. Men jag ska bättra mig.

Angående BSG (Battlestar Galactica) har jag i och för sig avhandlat den serien nogsamt i andra forum, men den kommer nog dyka upp även här. Den som likt du inte sett serien kan jag bara gratulera. Ni har många timmar av förnöjelse, och lite allvar, framför er.

Sen angående kommunism kontra populärkultur eller annat, så är det inte det som är det egentliga problemet jag brottats med, utan snarare: vad är kommunism? Eller snarast hur främja kommunism? Vilket jag delvis besvarat exkluderande, och därigenom nästan definierat ut mig själv. Jag har helt enkelt fastnat i ett manifest tänkande.