Jag brukar sällan skriva om fotboll, om jag ens någonsin gjort det här på bloggen. Det finns en anledning till det. det är svårt för att inte säga omöjligt att skriva om fotboll. Det blir bara klyschor, plattityder och emotioner i olika ordning och med nya datum och siffror. Alla som läser sportbilagorna i våra stora tidningar vet detta. Att skriva om fotboll är ungefär som att skriva utan vokaler, omöjligt i längden om än roligt för stunden.

Men Offside då, säger kanske någon? Det är inte fotbollen som gör den tidningen bra, det är hur man skriver om människorna. För det är människorna som går att tala med och om, att skriva om och att älska.

Men trots detta måste jag dyka ner i emotionernas språkliga träsk och skriva om den glädje, den upprymdhet jag känner efter gårdagens VM-kval mot Portugal. För det var vackert att det svenska landslaget, anförda av Zlatan Ibrahimovic, med nästan allt gammalt dödkött borta på grund av skada, spela så glädjefyllt, livligt, roligt och med en geist som jag inte sett på länge, länge. Detta är framtiden, detta är ljuset i tunneln. Vi har vandrat i dödsskuggans dal så länge nu, med ett livlöst landslag som gnisslat och aldrig varit något annat än tillräckliga. Men nu när Lars Lagerbäck tvingad av nöden vågade återfick vi hoppet, vi fick se ljuset som döljs bakom hans surmulna, trista, trygghetsknarkande tränartänk. Alla de han hållit tillbaka, alla de han sett ner på, reste sig som en och visade vad de kan. Tack för det.

Och tack, Zlatan, för att du stått ut med Lagerbäcks patroniserande, njugga och barnsliga behandling av dig och mediernas rasistiska sktisnack så att du nu kan kan stå i fronten för ett nytt svenskt landslag, för en ny fotboll.