Materialismen har många ansikten, de flesta vulgära. Men likväl är det så att för mig finns där inget större, inget som överskrider det materiella, inget som verkar utanför dess väldighet. För det materiella är väldigt, allomslutande, ständigt i rörelse och det är endast skuggorna av denna rörelse vi människor lyckas uppfatta och inrymma i vår existens. Men implicit finns där en känsla eller föreställning om att det materiella är begränsat, har en punkt det inte kan överträda. Vilket i sig implicerar att där finns något bortom det materiella. Och tanken är tilltalande, vem önskar inte mer än vad som kan mätas och kvantifieras, mer än den ibland kalla väldighet där vi inte är mer än maskiner, med begär och behov som styr oss och ofta förstör såväl oss själva som vår omgivning, i ordets bredaste betydelse. Men frågan är om det materiella verkligen är endast det som kan mätas om denna väldighet av processer verkligen kan inrymmas i måttet, som trots dess kanonisering i dagens samhälle, inte är mycket annat än ett försök att skaffa oss ett herravälde över vår omgivning.

Jag ser det nu inte så. Måttet är inte det materiellas källa eller herre. Jag hävdar det materiellas väldighet och att den ändliga karaktär som implicit hävdas av idealisterna endast är en chimär, för där det materiella synes ta slut tar endast en annan form, en annan materialitet vid. En materialitet vi inte, ännu, kan mäta och som överskrider oss själva och vår existens och förståelse av densamma. Och ännu en gång är världen lika vacker, lika levande som den första dagen vi öppnade ögonen och mötte världen. Naturligtvis försöker vi uppmäta även denna nya värld och sakta men säkert tar vi herraväldet över den, för det synes vara det enda sätt vi kan erfara vår existens. Vår existens är beroende av det omkring oss och vår instinkt tycks vara att ta herraväldet, mäta upp allt och inte minst mäta oss själva mot vår omgivning. Vare det sen ett åldrigt träd, Oorts kometmoln, eller de sociala relationer som utgör våra samhällen.

Det materiella inrymmer även det måttlösa. Det måttlösa är inte avskaffandet, överskridandet av det materiella. Måttlösheten innebär inte slutet för det materiella, eller annorlunda uttryckt, att det materiella görs till undersåte. Måttlösheten är en materiell realitet, en existens inrymd i i det materiella. Det är inte något bortom. Det är något annat, det är framkastandet av en Annanhet. Det kan tyckas vara det materiellas slut, men det är en chimär, ty utanför det materiella finns ingen existens, det materiella är allomfattande och all existens är väsentligen materiell. Vilket gör existensen som vi känner till en väldighet i sig, något vackert.

Det materiella inrymmer även det immateriella, de lever i en skör interdependens som utgör en grundläggande antagonism vilken är förutsättningen för vår existens och för att vi ska kunna vara fria och hela människor. Utan det immateriella kan vi aldrig förstå det materiella och därigenom vår existens och hur vi ska åtnjuta alla dess överflöd av frukter. Men det immateriella är inte det materiellas motsats, dess jämlike, utan ett kärleksbarn avlat i mötet mellan människan och kosmos.

Vår existens är väsentligen och uteslutande materiell, och därigenom väldig och vacker. Det är sant att den även föder fram vidunder som tar vår värld och oss själva till undersåtar, att vi låter oss bli våra egna slavar. Men dessa vidunder stiger inte fram ur det materiella såsom vidunder, de är konsekvensen av våra ständiga försök att göra oss till herrar över det materiella och i förlängningen oss själva. Människans längtan efter att vara slav kan ibland verkligen verka omättligt. Men lösningen ligger inte att göra kärleksbarnet, det immateriella, till existensens yttersta, till existensens källa. Det är självbedrägeri. Det är att göra till gud det som är skapat av människan och att återigen göra oss till undersåtar. Denna gång till ett väsende, gud eller vad du nu vill kalla det, som aldrig kan överskrida sig själv eller oss. Aldrig framkasta en ny värld då den förnekar sin fader och moder, sin källa, människan och kosmos. Den till synes nya värld som framkastas är inget annat än en synvilla, som kan verka vara väl så vacker och god, men dess pris betalas i en mänsklighet som förvandlas till slavar, till skuggor som kastas av död materia i ett kallt ljus. Som bländar och stänger ute den väldighet som utgör dess källa, det materiella.

Lösningen ligger inte i förnekande av det materiella, i att söka upp de skimrande hägringarna i öknen. I att vända sig bort från vår existens och förneka den, att säga sig vara född av sina egna barn. Men inte heller i att göra måttet till herre, att låta sig bli sin egen och andras undersåte. Nej, lösningen ligger i att erkänna och omfamna det materiellas väldighet och skönhet. Och göra måttet till sin undersåte och betvinga det, överskrida det och göra det värdelöst. Att vägra den essentialistiska syn på måttet som är vår moderna världs största synd och det som tvingar oss till ett liv i fångenskap. Det är vår uppgift att föra denna kamp, liksom vi i sagorna för kampen mot de vidunder vi själva framfött genom att acceptera fångenskapen. Det är måhända en kamp vi inte kan vinna, men den måste föras, utan det förblir vår existens endast en skugga av vad den kunde vara. Kampen kommer troligen överleva oss, då vi vet att vi alltid bär på slutet, att vår existens är ändlig, att den materia som är vi kommer omskapas, överskrida vår existens och skapa ny existens. Liksom sagorna har vår existens ett oundvikligt slut, men nya sagor kommer alltid att skrivas. För det materiella är utan slut.

Det materiella, energi och materia, är alltets källa. Den kärlek ur vilket allt springer fram. Allt annat är endast förvridna, oformliga och irrande reflektioner som vi tror vara ur vår egen existens kommen och som bär densamma inom sig. Utan ett omfamnande av det materiella, finns ingen kommunism, ingen verklig gemenskap, endast utopins tomma eko. Det är måttet i sig, inte vad det säger sig mäta som är vår fiende.

Det Högsta Väsendet är endast återkastat ljus av det materiellas omstörtande av sig själv. Att göra reflektionen till ledstjärna leder endast till irrfärder. Vänd dig istället till ljusets källa och låt dess ljus blandas med ditt eget. För ni är en och samma, ni är ett. Låt inte reflektionen hindra dig att se det levande ljus som alltet lämnat i dig. För vi är alltet och alltet är vi. Och allas våran källa är det materiella och det finns inget bortom. Att söka något bortom är endast fåfänglighet och självhävdelse samt gör vidundren till våra herrar och omöjliggör för oss att någonsin bli fria och hela människor i verklig gemenskap.