Jag har alltid haft en förkärlek för ödsliga platser, eller snarare platser av isolation, av avsaknad och inslag av avståndstagande. Men också med inslag av fara.

Den arktiska isens ogästvänlighet, rymdskeppets utsatthet i ett vakuum som ständigt hotar dess invånare. Detta är ett utslag för min faiblesse för slutgiltighet, av hitta en punkt utan återvändo, där något verkligt nytt skapas. Något som är oåterkalleligen här, något som krävde den gamla världen som sitt offer. Det är en kärlek till det tillstånd av klarhet, falsk allt som oftast, som präglar stunden innan denna punkt överträds. Omsjungandet av det ögonblicket har givit mänskligheten många goda berättelser och sånger och även en hel del gräsliga. Men det förtar inte dess skönhet, oförstörbar i sin enskildhet.

Det har att göra med viljan att möta det väldiga, att betvinga eller omslutas av det väldiga, vare det natur eller av mänsklig hand. Att stå inför den arktiska kylan och inse sin litenhet, men också sin kraft. Vi är ju våra kroppar och vår begränsade existens är beroende av att göra motstånd, att handgripligen och indirekt mäta vår förmåga gentemot den andre, i vilken form det vara månde.

Men det handlar också om flykt att söka isolationen, att hylla avskildheten. I dagens värld när den kapitalistiska människan och dess inordnande av allt under sig, även andra människor, är allestädes närvarande finns det inte längre ingen fysisk plats att fly till. Ingen frizon, där kapitalet inte når. Men det finns platser där en illusion av frihet kan upprätthållas, där man som människa kan leva i en faktisk avskildhet. Utsiktspunkter där man kan betrakta skådespelet lite mer på håll och omslutas av befolkad ensamhet i en mer bokstavlig mening. Det är ett bristfälligt realiserande av en befolkad ensamhet, som kommer driva dess invånare galen till slut, men det är en behövlig ventil. Tanken på en tillvaro på en rymdstation, men månader av resande till nästa mänskliga zon är psykologiskt en tröstande tanke när ens liv fylls av krav, sociala såväl som ekonomiska, och när realisternas arroganta klagosång gör sig alltför påmind.

I grunden är det en längtan efter en annan gemenskap, en gemenskap endast möjlig genom flykt från eller motstånd mot den kvävande gemenskap som utgör kapitalismen. För det är gemenskapen som är vårt raison d’etre, det är gemenskapen som gör oss till något mer än våra kroppar. Men jag vill inte fly in i den återvändsgränd som kyrkan gjort till sin, där den kommande gemenskapen får kropp genom kyrkan och där frånvändandet, flykten blir primär. Jag lever hellre i helvetet än försöker bygga himmelriket på jorden. Det finns ännu inga fundament, inga kopplingspunkter, för den kommande gemenskapen. Det som finns är sprickor, läckage, förseelser av en allt för ivrig bygghere. Samt det faktum att inga system, vare sig fysikaliska, kemiska eller sociala är perfekta. De bär alla fröet till sin egen undergång i sig, en inneboende anomali som är den nya totalitetens möjliggörare,

Jag söker gemenskapen i handling inte i ord. I affekt inte, i känslor. Det är ur viljan till något annat, genom flykt och motstånd som den kommande gemenskapen, genom en förening, en kollektivisering av denna vilja som den ger faktiskt avtryck i våra liv. En gemenskap som formas av den kamp vi vi för att komma dit, av det vi plockar med oss på vägen. Det är inte en stad bakom molnen, byggd av okända krafter, vi längtar efter, utan vår egen högst verkliga värld efter att vi slitit loss alla förtöjningar.

Så det jag söker i min längtan efter isolation är inte askes, inte introspektion, utan dess motsats, verklig gemenskap och måttlöshet. Det är inte så mycket en flykt utan ett skapande. Jag flyr inte, jag letar bara efter vägen ut ur det tempel som byggts till vidundrets ära.