Relationen mellan de medierande organen såsom de formerats historiskt och insurrektionen är ömsesidig och oundgänglig för dem båda. Ingen av dem kan existera utan den andre, de är i någon mening varandras motsatser, men lika sant är att de väsentligen är en och samma. De är båda produkter av historien som den krönika över den grundläggande antagonismen, dess olika ansikten, dess excesser och dess perioder av stiltje, den är.

Det är inte så att insurrektionen i sig själv eller för sig själv, bär ett slags förlösande innanmäte, dolt av illvilja och rökridåer från dess medierande kombattant. Lika lite som de medierande organen i sig själv eller för sig själv bär på ett sådant, som den då skulle dölja för sin egen blick. Men det är oundvikligen så att insurrektionen är en förutsättning för de medierade organens existens, något dessa ofta förringar, trots kunskapen om förhållandets art, eller helt enkelt inte vill erkänna.

Insurrektionen å sin sida har en tillgång i de medierade organens förmåga att skapa andra rum, väsentligen skilda från deras men med överbryggande läckor. Och deras förmåga att tränga in i gamla rum och i dem möblera om, dock utan att väsentligen förändra rummets karaktär. Och i deras närmast nitiska arkivering av gamla strider.

Men en viktig skillnad ligger i det att insurrektionen som till sitt väsen är överskridande och okontrollerbar, närmast epidemisk, önskar inget hellre att med glädje möta döden och göra sig själv till en not i klasskampens krönika. Insurrektionen strävar inte efter hegemoni, annat än för att öka amplituden på sin oundvikliga implosion, eller efter framåtrörelse, bara rörelse i så stor mängd och i så stor rumslig omfattning som möjligt. Den drar till sig partikulariteter, flöden, singulariteter, fragment av alla de slag, som alla trängs, skuffas och pressar mot väggarna i det snart (oundvikligen) imploderande rum den ställt upp. Expansion, spridning följt av implosion, sammandragning. Allt upprepandes sig självt om och om igen. Det är ett andandes, levande kärl för de flöden som strömmar genom klasskampen. Enkelt uttryckt: insurrektionen strävar efter ett blivande, ett ständigt blivande.

De medierande organen räds implosionen, förlusten av sitt rum, sin arena. Sin makt. Den är upptagen med sig själv och inte de singulariteter och flöden som strömmar genom den. Den formerar, styr om flöden, stämmer i vissa och låter andra flöda, vilket är en nödvändig reglerande roll den tagit på sig själv och ska ha. Detta tvingar den att sträva efter hegemoni och efter att styra flöden i En riktning, att flöda framåt. Och den mäter sin stryka och framgång med detta genom mängden, antalet flöden och dess storlek, precis som insurrektion söker mängd, men det finns en viktig skillnad. De medierande organen har väktare som vaktar inflödet och noga kontrollerar kvalitén på desamma och förhindrar inflödet av det som inte når uppställd kvalitetsnivå. För rädslan för implosion, förslusten av rum, gör att hot mot den egna existensen måste hanteras, Förutom detta samlar och styr de medierande organen de singularieter, flöden och fragment den släpper in så att de alla trycker mot den tydligt skyltade utgången. För även om de någon gång skulle lyckas att öppna dörren, och därigenom göra det rum de så nogsamt vårdat värdelöst, eller onödigt. så är dess självbevarelseinstinkt så starkt att de medierande organen vid detta tillfälle skulle stänga den igen. Kort sagt det är en hermetiskt, dött kärl som endast fungerar som ett lokus för de flöden som utgör klasskampen. Den vägrar bli en not i klasskampens krönika, den önskar skriva krönikan själv. Enkelt uttryckt: de medierande organen strävar efter ett varande, ett beständigt varande.

Men de är en förutsättning för varandra, det är viktigt att komma ihåg, och de medierande organen fungerar ofta som tillflyktsorter, som retreats, för insurrektionens deltagare, men också som en kopplingspunkt för de irrande flöden som klasskampen innebär, och även om de inte släpps in, möts de utanför och bildar nya fokalpunkter för klasskamp och ännu fler insurrektioner. Eller nya medierande organ, som fastställer sin egen kvalitetsnivå när de slutit sig. Men förutom det så är de båda produkter av samma grundläggande antagonism och dennas historia och utgör delar av samma materiella rum. Det är först när annanheten ankommer, brottet, och detta delade materiella rum genomgått den metamorfos som är revolutionen och kommuniseringen, som de båda kan upplösas och detta gör de oundvikligen i hög hastiget, våldsamt och samtidigt. De former, kärl, singulariteter och flöden som är av annanheten, om de kan vi bara spekulera, även om vi tror oss se glimtar av fragment därav ibland. Vad vi vi kan veta är att har sin egen logik, sin egen kunskap, sitt eget materiella rum och även om vi skulle tycka oss känna igen dess ytreflektioner så är det snarast vårt behov av att se mönster, att känna igen oss, som spelar oss ett spratt. Inget annat.