– När man är arbetslös har man egentligen ingen fritid utan måste i princip kunna ta arbeten när som helst, säger Gertrud Hedenström-Eriksson, biträdande kanslichef på organisationen [A-kassornas Samorganisation].
ur Aftonbladet 2008-03-29

Så talar byråkratin. Så talar makten och dess hantlangare. Som arbetslös är du livegen, egendom. Du och din tid ägs av staten genom byråkratin. Du är tjänare till en nyckfull och enväldig härskare vars makt över dig i princip är oinskränkt. Du är egendom, ett ting. Du är inget subjekt med möjlighet eller förmåga att handla, inte ens objekt, bara ett ting helt underställd staten.

Du är rättslös, ställd utanför. Placerad i ett vakuum där du endast har att lyda, att kontrolleras. Du exkluderas ur såväl samhället som arbetskraften. Allt vad du gör och tänker äger staten rätt att kontrollera och inordna under sig. Du utskiljs ur kollektivet som vore du pestsmittad och sätts i karantän, mänsklig såväl som rättsligt.

Som arbetslös arbetar du dygnet runt sju dagar i veckan men får bara betalt, i bästa fall för 40 av veckans 168 timmar, du har ingen rätt till OB-tilägg, helgtillägg eller några som helst tillägg för något. Detta trots att du har en helt oreglerad arbetstid som de facto är fulltidsarbete. Du förväntas alltså ofta arbeta gratis, närsomhelst och hela tiden och inte göra något annat än att vara arbetslös. De facto har du ingen rätt till vila, vilket alla andra lönearbetare har, ingen rätt att ta tid i anspråk för att reproducera dig själv och ditt arbete, för allt du gör har staten äganderätt till.

Allt du gör och tänker ska vara inriktad på att göra dig anställningsbar för en arbetsgivare, att vara bra nog att få möjligheten att sälja din tid mot pengar. Du ska stå med mössan i hand, likt ett oönskat barn på ett gångna tiders barnhem, och hoppas, önska och längta efter att sälja dig själv, din kropp och din kreativitet, och din tid. Du ska från det du vaknar tills det du somnar inte göra annat än att göra dig anställningsbar, på egen bekostnad så att någon ska få möjlighet att exploatera dig mot en monetär ersättning. Att sova är ett hinder, det är att stjäla tid, helt ska du även där producera din egne arbetslöshet. Förhoppningsvis drömmer du mardrömmar om att du inte är duktig nog, att du inte är anställningsbar nog, så att sömnen inte är helt bortkastad för staten och kapitalet. Har du barn får dessa absolut inte uppta din tid mer än absolut nödvändigt, de är ett hinder och ska helst undanröjas på något sätt.

Vilka andra grupper av lönearbetare skulle acceptera ett arbete med en oreglerad arbetstid som omfattar veckans alla timmar mot en lön som, i bästa fall, ersätter 24 procent av arbetstiden, utan rätt till några som helst tillägg och förmåner, och där du måste befinna dig på arbetsplatsen dygnets alla timmar, helg som vardag, där du inte har rätt till dygnsvila, ingen rätt till rast, möjlighet att få men inte rätt till 20 dagars semester efter 12 månaders fulltidsarbete. Och där du inte har rätt till några andra aktiviteter som kan hindra att du inte är tillgänglig veckans alla timmar. Egentligen inte ens har rätt att tänka på något annat än att vara arbetslös, söka arbete och göra dig anställningsbar.

Allt du gör och tänker ska inordnas i arbetes logik, det gäller alla lönearbetare, men som arbetslös förvandlas, inordnas hela din existens till en arbetsplats, ett arbete. Till en social sfär vars enda syfte och väsen är arbete. Allt som avviker ska avvisas, nedrivas och förstöras tills du är korrigerad nog att få ett arbete. Du infångas i en sfär som du inte kan lämna, som du saknar rätt och möjlighet förrän du ges ett arbete av kapitalet och en ny typ av underordning tar form. En underordning med vissa lufthål och vars totalitet delvis är skymd. Du ägs fortfarande, men kapitalet har andra metoder att hålla dig underordnad bland annat genom den chimära friheten att välja bland de alternativ kapitalismen ställer upp. En chimär frihet som primärt upprätthålls av institutionerna arbetstid och lön.

Att vara arbetslös är att vara egendom. Att omslutas av välfärdstatens kalla omfamning. Att vara tvångets motor och ändamål. Att avvisas men samtidigt pryglas av kapitalets kalla, döda händer. Att beskyllas och bestraffas för ett brott man aldrig begått. Staten och kapitalet agerar polis, domare och bödel och du har bara att acceptera såväl straffet som skulden, trots att du är brottet oförmöget.