Det är skamligt att inte arbeta. Det är en moralisk plikt att arbeta. Den som inte arbetar ska inte äta. Den som inte arbetar snyltar. Den som inte arbetar är lat. Dessa påståenden är vad som är sanning, idag mer än någonsin. Arbete till varje pris. Alla, och allt, ska inordnas i arbetet, i arbetets logik, i kapitalets logik. Och inte nog med det: vi ska arbeta mer och mer. Rationaliseringen, automatiseringen och flexibiliseringen har inte sänkt arbetstiden, istället har den förlängts och dessutom förlagts över hela dygnet för alltfler. Gränsen mellan arbete och icke-arbete har närmast suddats ut och de ansatser till frizoner från arbetet som grupper av arbetare försökt skapa tidigare har antingen krossats eller imploderat. I takt med att kapitalismen inordnat allt fler aspekter av våra liv, har även arbetet läckt in i dessa. En arbetare är i dag aldrig fri, det är omöjligt att ställa sig helt utanför samhället, inte ens via till exempel missbruk eller kriminalitet då dessa idag är bland de mest rått kapitalistiska företeelser som finns.

Arbetslösheten är en effekt av mekanismer i kapitalismen, av dess dynamik och behov av förändring, omställning, destruktion och anpassning. Det är inte individer som förlora sina arbeten, det är kollektiv. Lönearbetare vars sysselsättning och därigenom skapande av mervärde förändras. Istället för att producera varor eller tjänster på en arbetsplats, bryts kopplingen till det direkta produktionen och du sätts att producera tjänsten arbetslöshet. Ditt mervärde skapas nu bland annat genom att du blir råmaterial för en byråkrati vars existens du är en förutsättning för. Och i och med att din värdeförmering fördelas på de som kvarstår i arbete, ökar du mervärdet för deras arbete. Du byter funktion för kapitalismen, men är och förblir kanske än mer ett kapitalistiskt subjekt. Framför allt fungerar du som en arbetskraftsreserv, vars uppgift är att sätta press på de om arbetar och öka konkurrensen om det begränsade antal arbeten som finns i samhället. Därigenom möjliggör du för kapitalismen att lättare omvandla och anpassa sig för att maximera sin logik.

Arbetslösheten är alltid kollektiv och strukturell, aldrig individuell. Det är aldrig den enskildes ansvar att han blir arbetslös. Det är en en effekt, en verkan av orsaker utanför individen. Det är kapitalismen som skapar arbetslösheten, aldrig den enskilde. Det spelar ingen roll hur mycket tid, kraft och kreativitet du lägger på ditt arbete, eller hur lite, för när kapitalismen behöver förändring för maximera sin logik eller behöver dig som arbetslös, så har du inget att sätta emot. Och din insats är inte värd någonting, det är ingen som tackar dig för att du uppfyllt din kapitalistiska funktion. Kapitalet har redan gått vidare.

Men däremot sätter kapitalet direkt press på dig att nu konkurrera om de allt färre antal arbeten som finns för att skapa press på löner, arbetstid och på de som fortfarande arbetar. Dessutom måste de bibehålla, upprätthålla synen på arbetet som något eftersträvansvärt, ja, rent av omistligt. Därför slussas du in ett system av kontroll, in i en byråkrati, vars uppgift tillsammans med politiken, är att disciplinera de som inte disciplineras på arbetsplatsen längre. Denna disciplinering sker bland annat genom att arbetslösheten individualiseras, det är DU som är arbetslös, det är DITT ansvar, DU måste söka jobb, DU måste lägga upp en handlingsplan, DU måste göra dig anställningsbar. Detta parat med en social skam upprätthållen av de som fortfarande arbetar som av bland annat rädsla utdefinierar och exkluderar dig. Denna disciplinering internaliseras också hos de flesta, som antingen tar med sig de från sin tillvaro som arbetande eller som genom att definiera sig själv utifrån sitt tidigare arbete, utdefinierar sig själva. Hur många historier har jag inte själv hört om folk som av skam stannar hemma hela dagarna för att de inte vågar visa sig ute av rädsla av att folk ska undra vad de gör ute mitt på dagen. Eller som slutar umgås med vänner för att slippa behöva erkänna sin arbetslöshet. Eller som börjar dricka för att dämpa känslan av skam inför sina närmaste och i vissa fall även tar till våld mot närstående av frustration och skam. Eller som helt enkelt blir såväl fysiskt som psykiskt sjuka av skammen, sysslolösheten och kraven från såväl sig själva, sin omgivning som byråkratin som politiken.

Detta är den arena som du som arbetslös måste föra din kamp på. Du måste vägra och göra motstånd mot att göras ansvarig för din egen arbetslöshet, mot att känna skam, mot att inordna dig under byråkratin. Vägra kapitalismens försök att skuldbelägga dig som individ. Du måste också göra upp med synen på arbetet som något eftersträvansvärt. Det kapitalistiska arbetet är exploatering, alienering, förminskande av människan till en funktion. Att arbeta är något grundläggande hos människan, viljan att skapa, kreativitet men under kapitalismen förvanskas detta till en funktion vars syfte är värdeförmering för kapitalet, ditt arbete blir alltså någon annans och du förlorar såväl dess fulla värde och tillfredställer ditt behov att skapa, av att arbeta. Alienation och dehumanisering blir konsekvensen.

Det spelar ingen roll hur bra du utför ditt arbete för det är inte ditt och kan närsomhelst tas ifrån dig. Det spelar ingen roll hur många jobb du söker, du får inte lättare jobb för det. Det styrs av orsaker helt utanför din kontroll. Det enda som händer är att du precis som när du arbetar föder någon annan med din kreativitet och energi, i det här fallet framför allt byråkratin men även kapitalet. Det är ju dessutom så att rationaliseringar, automatisering och flexibilisering har gjort att mängden arbeten minskat i samhället, det finns allt färre jobb att få, och med en inflation i utbildning, även högre utbildning, höjs insteget på arbetsmarknaden alltmer. Dessutom segregeras de arbetslösa i grupper där vissa grupper gynnas och får delta i rotationen på arbetsmarknaden medan andra helt lämnas utanför. Detta gäller inte minst unga med lägre utbildning, som hamnat längst ner under en lång tid.

***

Jag har varit arbetslös ett antal gånger i mitt liv, inte minst i slutet på nittiotalet. Ett öde jag delar med många av mina generationskamrater. Allt sedan krisen på nittiotalet har arbetslöshet varit en ständig följeslagare för unga och unga vuxna. Även andra grupper har drabbats, men deras erfarenheter är deras att berätta om. De flesta av oss har antingen tagit låglönejobb med taskig lön och taskiga villkor eller tryckts in i utbildningssystemet som socialdemokraterna i panik utökade dramatiskt för att kunna hantera den hord unga arbetslösa som var ett oundvikligt faktum under nittiotalet och senare. Eller gjort både och. Att denna överutbildning i princip gjort utbildning värdelös har nu delvis korrigerats genom att utesluta alla utom de som precis gått ut gymnasiet från högre utbildning. Jag hade dock turen, eller var förutseende nog, att påbörja en högre utbildning innan dessa korrigeringar och innan det nu införda Bologna-systemet. Så fick jag i alla fall en utbildning och en chans att i varje fall delvis studera något som intresserade mig och även chansen att ha en liten, men regelbunden ekonomi. Mina tidigare jobb gav mig mycket skiftande inkomster, så jag var glad att kunna förutse mitt ekonomiska manöverutrymme. Fattig var jag redan innan så det låga studiemedlet innebar bara en mindre, men ändå kännbar ekonomisk förändring.

Nåväl, förra sommaren avslutade jag min utbildning. Och förutom en dryg månads sommarvikariat har jag varit arbetslös sedan den dess. Lyckligtvis får jag a-kassa tack vare att jag arbetat tidigare, annars hade det blivit försörjningsstöd, alltså socialen, som gällt efter den borgerliga regeringens förändring av a-kassereglerna.

Som arbetslös består min vardag främst av ja, egentligen ingenting. Visst, jag skriver mina ansökningar och så vidare och fyller min funktion som arbetslös gentemot Arbetsförmedlingen. Men samtidigt vet jag ju, bland annat genom min studier, att jobb förmedlas genom kontakter, att den bransch jag vill slå mig in i är överfull av folk i min situation, utbildade men arbetslösa, varför konkurrensen är hård samt att arbetsgivarna vet att utnyttja detta. Jag vet ju också att oavsett hur många ansökningar jag skriver så är det inte det som kommer att ge mig ett arbete. Men samtidigt vet jag av erfarenhet att det är viktigt att upprätthålla en fasad gentemot myndigheter och andra för att kunna skapa sig ett visst utrymme och inte gå under av dessas krav, hot och kontroll. Min utbildning ger mig där en bra vapenarsenal då jag är minst lika välutbildad som de som ska kontrollera mig och känner till systemets uppbyggnad och mekanismer. Jag skulle kunna göra deras jobb, vilket är en fördel, då det underlättar att övertyga bönder om man kan tala på bönders vis.

En svår sak med arbetslösheten är ensamheten. Man isoleras i mångt och mycket från det allmänna samtalet, från de olika sociala sammanhang som skola och arbete skapar. Det är svårt att hänga med i “skvallret” på kafferasten när man inte har någon kafferast. Dessutom drivs man oundvikligen in i självpåtagen isolering, då man drar sig för att möta andra än de allra närmaste vännerna, eller vänner som delar ens upplevelse. Gamla studiekamrater undviker man gärna för att undvika att jämföra sig och man drar sig för att ge sig in i nya sociala sammanhang då självförtroendet knappast ökar av att behöva erkänna sin arbetslöshet inför andra människor. Detta trots att jag vet hur löjligt, dumt och kontraproduktivt det är att jag låter mig kuvas av disciplineringen, men det är svårt att låta bli då det sociala trycket är stort och framförallt svårt att undvika. Det är lätt att i en grupp av likasinnade att vara öppen med det, men att erkänna det för ett krogragg, eller för bekanta man träffar på stan eller på fest, är inte lika lätt. Att skaffa sig nya eller bibehålla gamla sexuella kontakter och relationer kan faktiskt vara riktigt svårt som arbetslös, då man dels ofta saknar lusten och dels undviker nya sociala sammanhang, både av ekonomiska och sociala skäl. Sen ska det ju erkännas att arbetslöshet inte är någon kur för vare sig vikt eller hälsa i övrigt.

Nu är jag utrustad med ett starkt psyke och tagit ett par hårda smällar i mitt liv, så jag knäcks inte så lätt. Jag har förmåga att behålla initiativet och hålla ihop mig själv. Men trots detta är själsdöden och den ständiga förödmjukelsen som arbetslösheten innebär svår att fördra och det är lätt att falla in i passivitet. Mängden av distraktioner i form av tv-serier, filmer och andra produkter som inte kräver någon motprestation blir lätt en stor del av ens vardag. Med internet och fildelning har dessutom utbudet ökat enormt. Det är inga problem att fylla dagarna och nätterna med film och tv. Vilket jag uppskattar då det ger mig något att göra, men som samtidigt kan ha en tendens att döda ens kreativitet och ens vilja att göra något annat. Omedvetet släpper man initiativet och låter sig bli passiv.

Nu har jag turen att ha projekt att ägna mig åt som håller mig igång, skrivande av olika slag och egna studier av olika slag. Men de drabbas även de ibland när jag helt enkelt inte har lust, när jag tillåter mig passivitet. Men framförallt så tappar i alla fall jag något av min skärpa, min kreativitet och min analysförmåga då jag inte får de sociala stimuli jag behöver. Dessutom går mycket energi åt till att hantera arbetslösheten och de känslor av skam och annat jag beskrivit tidigare. Det är ett slags tillstånd av ständig skuldtyngd väntan som lätt ger en en känsla av otillräcklighet.

Att delta i klasskampen, är inte alldeles lätt under dessa sammanhang. Dels har man en otydlig motståndare i form av byråkratin, man har inget naturligt kollektiv och i den mån man har tillgång till ett är det ofta både geografiskt utspritt och intressegemenskapen är svag. Delvis för att den kräver att man erkänner sin situation öppet och för sig själv, vilket inte alltid är lätt. Dessutom rycks gruppen sönder när vissa i gruppen får jobb och det är svårt att få med nya i gruppen. Det är i sanning ett sisyfosarbete. Det man har kvar är dels att intellektuellt och teoretiskt kämpa emot disciplineringen, sprida kunskap om arbetslöshetens samhälleliga och ekonomiska funktion och föra en stenhård teoretisk och praktisk kamp mot skuldbeläggandet av den enskilde samt sprida kunskap om den intressegemenskap vi som arbetslösa delar. För vi har ett gemensamt intresse som kollektiv som är grunden för solidaritet och skapandet av affinitet.

En mycket viktig fråga och strategi är spridandet av våra erfarenheter som arbetslösa, om vad det innebär att vara arbetslös, för att visa att den arbetslöse inte är ensam om sin upplevelse och inspirera varandra att analysera vår situation och arbetslösheten i sig. Mötas antingen rent faktiskt, virtuellt eller bara genom att ta del av varandras erfarenheter. Tipsa varandra om hur den enskilde kan hantera arbetsförmedlingen och andra myndigheter, hur klara ekonomin, ge tips om billiga aktiviteter, ge tips om sätt att hålla igång såväl kreativiteten som få energi att utnyttja den. Och dessa saker görs faktiskt redan nu, bland annat på Arbetsförnedringen som är ett försök att just sprida kunskap och erfarenheter mellan arbetslösa.

Men vi behöver bli fler som sprider den kunskap och erfarenhet vi sitter på som arbetslösa. Om inte för annat, gör det för din egen skull, börja skriva ner dina erfarenheter och du kommer oundvikligen börja analysera och förstå din situation bättre. Du kommer inse att den är större än dig som enskild och att här finns det potential att agera. Och om inte det sker, så kommer det underlätta din bearbetning av arbetslösheten och få dig att helt enkelt må bättre. Så att du istället för att känna ett sting av skam när du hör politikerna et consortes sjunga arbetslinjens lov känner ilska, energi och en vilja att föra kamp, att göra motstånd. För den enda som vinner på att du är tyst, mår dåligt och inte gör motstånd är politiken och kapitalet. Lämna inte walkover.