Måttlöshet innebär ett tillstånd, en tillvaro i avsaknad av mått i meningen mätbarheter, avgränsade och avgränsande enheter och begrepp, såsom till exempel arbetare, kvinna, man, lön, arbetstid, kommunist, politik, religion och sexualitet.

Men det innebär också en ökad rumslig transparens och flyktighet där hastigheten med vilken rum omsätts, skapas och imploderar är väsentligt högre och där rummets finita väsen överskrids och löses upp i högre grad än tidigare.

Måttlöshet definierias negerande och skapande, affirmerande, och upplöser i allt väsentligt den, och övriga dikotomier. Måttlöshet är negerande av måttet, av det mätbara, avgränsade och finita men samtidigt är det också ett skapande av något, en obestämbar annanhet, vars väsen, vars fenomenologi endast går att uppfatta genom att från den lösgjorda fragment, partiklar speglar sig i sin motsats, det uppmätta, de möjligheter vi känner som sanningar, det vi kallar verklighet. Men detta möte mellan dessa annanhetens fragment och det uppmättas rum och ytor är oundvikligen kollisioner i hög, okontrollerbar hastighet som söndersliter, omkastar, upplöser och rematerialiserar delar av dessa fragment till mätbara spillror. Spillror vi sedan speglar oss i för att finna en ingång till den annanhet vi tycker oss, och vill, skönja. En ingång, passage, möjlighet vi endast kan finna genom att först söka en utgång, en flykt, ett negerande av det rum vi känner genom att ha mätt upp det och dess rhizom av relationer till förekommande subjekt såväl som ting. En flykt från som blir en flykt till, ett utgång som blir en ingång, en överskriden, affirmerande negation.

Måttlöshetens positiva, affirmerande, sida är flyktig, svårgripbar och motsägelsefull, det är dess väsen. Måttlöshetens inneboende antagonism, dess ständiga blivande, gör den så flyktig och föränderlig och ger den en sådan hastighet att vi endast kan känna den i imperfekt, i dåtid, som det den var men inte längre är. Vår relation med det måttlösa är oundvikligen sisofysisk. Men det renderar den inte onyttig, värdelös eller gör den mindre nödvändig för oss, nej, för bara viljan och det ständiga försöket, det ständiga rullandet av den hala sten är i sig nödvändig och skapande och sätter oss i rörelse och ökar läckaget från den totalitet vi lever i idag. Och även om dessa försök, omedvetet eller medvetet, direkt eller indirekt, leder till irrfärder, avgudadyrkan (i profansk mening) eller till byggandet av tempel i meningen låsta, finita rum med aspiration på evigt varande, så är det ingen katastrof, även dåliga tankar leder till bättre huvuden som Nietzsche sa med sin stridslystna, spjuveraktiga tordönsstämma. För försöket är våran börda att bara, det är vårat väsen att skapa, att vara i rörelse, att ständiga vilja bearbeta materian vi kommer över, att ständigt vilja överskrida oss själva, materian och vår kunskap om de båda och kunskapen som sådan. Det sker i flykten, i nedrivandet, i undandragandet, i motståndet, i skapande, i tanken såväl som med handen, det sker i tusen och en former. Det sker omedvetet eller medvetet. Men det sker, och sker ständigt. Det enda vi har att göra är att ta initiativet, att utrycka en vilja och släppa loss vår kärlek, kreativitet och vilja till skapande och vårat hat och vår vilja till destruktion på den hala sten vi har framför oss. Vi vet inte var vi ska rulla den eller varför vi ska rulla den, eller exakt hur rullningen ska gå till, men vi vet att vi vill rulla den, att den och vi ska vara i rörelse.

Måttlösheten är både av oss och överskrider oss. Det är dels ett uttryck för för vilja till något annat och vår vilja att förena oss med varandra, att vara i en gemenskap. En gemenskap där vi är förenade bortom oss själva, en verklig gemenskap, utan hinder i form av dikotomier, avgränsningar och där det rum som är gemenskap är oändligt men samtidigt oss lika nära som vår hud. Där gemenskapens väsen av ständigt blivande, av ständig, oändlig omfamning och omfattning leder till att vi själva blir ett blivande i förhållande till vår nästa, till den andre, den som är vi men inte jag, men samtidigt är lika mycket jag som jag är vi. Således är måttlösheten av oss och precis som vi en del av det materiella, av materian. Vi är av varandra utan att begränsas av kausalitet eller dikotomin tanke-kropp, eller väsen-kropp. Våra kroppar är vårt väsen liksom vårt väsen är vår kropp, men vi är också båda och ingendera samtidigt. Vi är måttlösheten och måttlösheten är vi, ändå är vi samtidigt främmande för varandra och varandras väsen. Det är viktigt att notera att även om vi är verkliga främlingar för varandra, är vi syskon, ja, rent av samma syskon samtidigt.

Men måttlösheten överskrider samtidigt oss, då den inte är begränsad av vår kunskap, av vad vi som enskilda vid varje tillfälle vet, eller den kunskap vi som kollektiv äger vid ett givet tillfälle . För den kunskapen är bara fragment av den samlade kunskap vi äger och är dessutom föränderlig över tid, så att vi kan såväl tappa kontakten med och vetskapen om delar av vår kunskap. Eller finna ny kunskap, eller finna ny kunskap i gammal kunskap, eller tro oss finna ny kunskap som egentligen är gammal kunskap. Kunskapen följer ingen linje, ingen utveckling, inga graderingar utan är precis som vi och de rum vi uppehåller oss i flyktigt, transparent och i ständigt blivande.

Det överskridande i och hos måttlösheten är en omistlig del av dess väsen, men samtidigt det som gör den närmast omöjlig att hantera och bearbeta, eller krassare uttryckt alliera sig med. Det är halkan på stenen och leder lätt till en ovilja att blöta ner händerna eller oro för att skada sig på stenen. Samtidigt är det den som möjliggör, eller i vart fall underlättar att sätta stenen och därigenom oss själva i rörelse. Det är också en halka som inte går att torka bort då den kommer ur stenen och är av stenen. Den som vill leka med torra stenar, får leka annorstädes.

Den som inte vill acceptera vår sisofysiska belägenhet, eller som av lättja inte vill sätta stenen i rörelse må bli salig på sin fason, men bedrar sig själv. Att hålla fast vid det som är, eller snarare var då det som är blir det som var i samma ögonblick det blir, kan aldrig vara lösningen. Det må finnas irrbloss, i form av såväl exoterism som esoterism, som gnosticism, epikurism och risk för att drabbas av en obotlig skepticism eller ja, ren dårskap, eller bara stor förvirring. Vi måste tillkalla oss, anropa, den kraft som kommer ur och är måttlösheten vars väsen och vapen är överskridandet. Detta om vi vill, och att inte vilja är att undertrycka möjligheten till något annat, kanske något bättre, men något väsentligen annat. Att vi i detta nu inte äger full kunskap om, eller ens någon kunskap, om denna annanhet, är inget skäl att låta bli. För vad glädje, annan än tillfällig och ofullständig, ger oss det mätbara, det uppmätta rum vi känner som vårat? Det kapitalistiska, moderna samhället med sin inneboende antagonism och sin till ytterhet drivna faiblesse för repression, sönderdelande och våld i alla dess former? Ingen, i sanning ingen.