The man comes around… again… but this time he’s bringing friends
Den här veckan har utvecklats till en slags skum “God Week” här på bloggen. Lite oroväckande kanske, men samtidigt är det väl ett uttryck för något hos mig själv. Jag ser det nog delvis som en slags katharsis, ett försök att skriva mig fri, för att komma fram till något annat. Att det blir en sån koncentration just nu, beror väl mer på att när väl bollen satts i rullning så följer den lite sin egen rörelselogik. Och jag föredrar att skriva om Gud framför att inte skriva alls.
Men det här inlägget ska faktiskt bara indirekt handla om Gud. För den senaste tiden har jag lyssnat ihjäl mig på Johnny Cash och låten The Man Comes Around. Jag har i och för sig hört den förr, men det var när jag nyligen införskaffade remaken på Dawn of the Dead från 2004 (för övrigt gjord av Zack Snyder som senare gjorde 300) som jag verkligen fångades av låten. Där används den nämligen i förtextexterna tillsammans med ja, rätt blodiga och våldsamma bilder. Något som förstärker såväl bilderna som låten något oerhört. Sen dess har låten fått en helt annan dimension för mig. Ja, se efter själva nedan.
(Intressant nog finner jag vid en googling att den ofta används på motsvarande sätt som i Dawn of The Dead-remaken, alltså som fond till våldsamheter och mänsklig och omänsklig så kallad “ondska”. )
För övrigt kan det ju nämnas att Jack Weber, som spelar make till Patricia Arquette i den mediokra serien Medium som sänds i TV4, spelar med i remaken. Medium är för övrigt gjord av Rene Echevarria som bland annat arbetat med Star Trek: Deep Space 9 (den klart mest komplexa ST-serien med klart mest religiösa teman) och inte minst den smått fantastiska serien The 4400 (som tyvärr abrupt lades ner efter säsong fyra).
Tyvärr förstärker låten tyvärr starkt det eskatologiska i filmen och hos originalet av George A. Romero , och hans övriga zombietrilogi, då texten är starkt religiöst färgad, med stark eskatologisk symbolik. Detta är lite synd då jag själv anser att en mer social tolkning, kanske rent av kommunistisk tolkning, ger dem fler lager som försvinner om eskatologin får tolkningsföreträde. Men estetiskt är det en höjdare.
Musikaliskt är låten ganska sparsmakad och starkt “Nick Cavesk”, faktiskt så trodde jag ett tag att det var Nick Cave som skrivit den, då musiken och texten var så i linje med hans produktion, särskilt under Bad Seeds-åren. Men nu var det ju faktiskt Cash själv som skrivit den.
Den här låten är dessutom ännu en redan av belägg på en tes jag har, nämligen att musik med religiösa förtecken, tematiskt eller annorledes, faktiskt får en extra skärpa, en extra tyngd som andra teman inte kan härma. Detta oavsett om de är kritiska mot religion, är lovsånger eller bara nyttjar religiösa berättelser och religiös tematik. Arvo Pärt, Bach, Händel, men även “populär-” och jazzmusik som The Residents, Bad Religion, Boyd Rice/NON, Foetus, Albert Ayler, Johnny Cash och så vidare. Det är möjligt att min tes är högst subjektiv och ett uttryck för någon slags egen förkärlek till symbolik, men min erfarenhet är att andra delar min upplevelse. Ett exempel är vurmen för Arvo Pärt här i Sverige, för mer religiös musik än Pärts är svår att hitta, även om den inte är plakatreligiös.
Politiska sånger försöker uppnå denna extra skärpa, men faller ofta offer för pekoralens giljotin och blir stela manifest. För sången om Stalin finns bara ironins kalla omfamning.
Men allvar åsido, jag avslutar detta inlägg “on a lighter note” med en låt framförd av The Residents på sin turné med albumet Wormwood - Curious Stories From The Bible, en lite udda temaskiva om “the good book” som jag varmt rekommenderar. En turné jag faktiskt själv till min stora glädje fick chansen att bevittna.
Jag kan ha fel men om jag inte minns helt tokigt så finns det ett liknande videoklippkollage till Richard Cheeses cover på Disturbeds låt Down with the sickness i extramaterialet till remaken av Dawn of the dead.
En annan sak: vad menar du är skillnaden mellan en kommunistisk tolkning och eskatologi(sk)? Jag gillar som du säkert vet eskatologin inte bara för den rent estetiska aspekten utan för att något “bortom” eller överskridande inte släpps in (vad kännetecknar kapitalism om inte ständigt överskridande?). Vi behöver ett slut, ett fullständigt övergivande - inga mer övermänniskor eller historiska projekt.
Comment by iammany — March 7, 2008 @ 6:30 pm
Fast frågan är ju vad är en kommunistisk tolkning? Vad konstituerar en sådan?
Att jag drog det till det, var mest ett sätt att förstärka den materialistiska aspekten i tolkningen av filmen så som jag gör den. Det är väl den egneltigen skillnaden mellan eskatalogin, så som vi känner den i kanon, och kommunism att det yttersta är av olika väsen, de är båda bortom, men har olika lokus. Inte minst i förhållandet till människan. Nota bene så förklarar aldrig Romero i sina filmer vad som orsakar att de döda återvänder. Han gestaltar bara en slags total negering av samhället. När jag kallar en tolkning eskatologisk menar jag enkelt uttryckt en religiös tolkning och implicerandet av en slags oundviklig “räkenskapens dag”. Alltså, det är Gud som straffar oss och vi har bara att underkasta oss straffet. Vilket helt missar den sociala aspekten av att de av de vi älskar som dött återvänder till oss och hur vi hanterar det, samt den blottläggelse av våra sociala relationer detta tvingar fram när samhället de facto äts upp framför våra ögon.
Men egentligen är ju eskatologin och det kommunistiska lika i det att de försöker gestalta det yttersta, eller snarast detta ytterstas relation till människan. Vad innebär detta skeende för oss, detta slut som du skriver, vad är det och är det möjligt. Jag vet inte riktigt vad du menar med att “bortom” och överskridande inte släpps in, jag kan bara tolka, men om det innebär förekomsten av någon slags ändpunkt, ett beständigt rum, då vet jag inte om jag delar din önskan om det eller tilldragelse till det. Dessutom tror jag att något sådant kräver en underkastelse som jag inte vet om den är möjlig. Och om vi inte är stadda i rörelse, vad och varför är vi då?
Samtidigt förstår jag ditt intresse för eskatologin och delar fascinationen för den, just detta yttersta, dessa “points of no return”, dessa skeenden som är utanför vår kontroll och som innebär ett oundvikligt och oåterkalleligt annat. Jag vill inte gärna kalla det slut för jag tror egentligen inte att något sådant finns, ett slut är alltid en början och så vidare. Men den intressanta frågan är ju kanske; kan eskatologin profaniseras och hur skriva bort Gud ur “slutscenen”? Annars blir ju “övergivandet” bara ett överlämnande, och som materialistisk synvinkel är det ju omöjligt, för vem kan vi överlämna oss till?
En tanke kan ju vara att vi överlämnar oss till våra framtida jag men om det är möjligt eller vad det innebär vet jag inte riktigt.
Comment by Deleusion — March 8, 2008 @ 1:11 am
Så som jag använder eskatologin här handlar det om det övergivande som ändar världen. För att uttrycka det materialistiskt: kapitalet överlever inte utan oss. Därför innebär kommunism slut, inte överskridande eller något bortom. Kommunism kommer inte ur en ackumulation av något eller som kulmen av en rörelse. Det är övergivande, exodus. Det ligger inte i framtiden utan tar snarare plats i nuet som ett nuets förfall. Vore det underkastelse? Kanske, men då i form av passiviteten och ansvaret inför den andre. Jag har hursomhelst svårt att se kommunism som en slags ny historisk tid. För mig är den kommunistiska gemenskapen bara begriplig betraktat i termer av svaghet, passivitet, utblottelse, ödmjukhet, etc.
Comment by iammany — March 8, 2008 @ 10:59 am
Jag kan dela din tanke om ett övergivande (eller vad vi ska kalla det) som ändar världen, i det att det handlar om ett slut för det som kapitalismen, det vill säga klasskampen; den grundläggande antagonismen. För det är ju den som skapar historien, grovt sett. Men det är viktigt att se att det är historiens slut, världens slut, det vill säga ett av många slut. Och för mig är det också självklart att kapitalismens slut inte kan vara ackumulationen som ju är dess väsen. Det är som att försöka dränka havet.
Kvar blir som du skriver, exodus, skapande av utgångar (för att använda Kafka) och övergivande, möjligheter till och fragment av måttlöshet, kanske av frihet från och till. Än så länge kan jag nog bara se utgångar och ansatser till övergivande, och inget verkligt exodus, vilket antingen beror på att inte kan eller vill se det, eller beror på att den möjligheten inte finns.
Kommunism kan inte vara en ny historisk tid då dess väsen av annanhet inte känner historien, inte kan känna historien, inte är av historien, gör den det är den inte kommunism. Sen förstår jag att du ser den kommunistiska gemenskapen som svaghet, ödmjukhet och passivitet, det är ju mötet med den andre, sig själv och det måttlösa. Vad nytta gör styrka när den inte kan mätas?
Men den kommunistiska gemenskapen handlar också om skapande, om rörelse, det är bara det att den är av annat för oss idag okänt slag och vi i princip endast kan hantera den som avsaknaden av något. Men även vi kommer kunna se i mörkret.
Det är viktigt att förstå kommunismen, inte som imorgon, utan som idag, igår och imorgon; alla samtidigt. Det är inte Messias eller räkenskapens dag det handlar utan något materiellt som som vi kan ta på redan idag, vi måste bara vilja.
Comment by Deleusion — March 8, 2008 @ 12:16 pm
Frågan är dock om inte hela den materialistiska filosofin rent genealogiskt kan sökas tillbaka till eskatologin. Det menar åtminstone Jacob Taubes i sin fantastiska bok Abendländische Eschatologie. En liknande diskussion har Karl Löwith i sin studie Från Hegel till Nietzsche (men han värderar dock eskatologin negativt), Löwith relaterar också Nietzsche till överskridandets tanke. Profaneringen känns meningslös, vår värld är redan profan - eskatologin redan materialistisk (jag har svårt för Agambens tanke om ett annat bruk osv., men det är kanske för att jag inte förstår mig på vad han menar). Eskatologi är kort och gott: tanken på tiden som det som ger oss frihet, med tid alltså sluttid.
Eskatologin saknar kanon, emedan kyrkorna, synagogorna, moskéerna alltid varit mot det eskatologiska perspektivet - det finns förstås kvar inom sekter osv - men endast om de arbetar för undergången. Men den relevanta eskatologin är idag kommunistisk, åtminstone om den strävar efter ett brott och inte endast rörelse, dynamik. Även Ernst Bloch hävdar ju detta, det sker förvisso något med den franska filosofins vändning mot Spinoza, Nietzsche osv. och Taubes skildrar anti-eskatologin hos immanentismen. Men det förhindrar dock inte en genuin materialistisk eskatologi…
Förlåt för att det vara så omedelbart och oförmedlat, men vi har mycket att stå i för tillfället, som du vet och jag känner på mig att vi kommer komma tillbaka till detta snart. Vi kanske borde läsa Blochs märkliga bok Atheismus im Christentum… “Endast en ateist kan vara en god kristen, endast en kristen kan vara en god ateist.”
***
En sak till, för mig är eskatologin relaterat till Bergsons föreståelse av det nya som ett mirakel (Deleuze har ju samma inställning, man kan inte skriva in det nya i det förra, det leder till teleologi. Eskatologi är ju sluttid, målet är slut - vissheten om att päron inte växer på äppelträd). Tänker då ibland på detta stycke i Parismanuskripten:
Visserligen producerar också djuret. Det bygger sig bon, som biet, bävern, myran o.s.v. Men det producerar blott det som det omedelbart behöver för sig självt och för sina ungar; det producerar ensidigt, medan människan producerar universellt, det producerar blott under trycket av ett omedelbart fysiskt behov, medan människan producerar oberoende av fysiska behov och djupast sett endast gör det i frihet från dessa behov. Djuret producerar blott sig självt medan människan återskapar hela naturen. Djurets produkt hör omedelbart till dess kropp medan människan står fri i förhållande till sin produkt. Djuret formar endast sin produkt efter sin arts måttstock och behov, medan människan vet att producera efter varje arts mått och överallt kan använda objektets inneboende mått; människan formar därför sin produkt även enligt skönhetens lagar.
Det relevanta här, är detta _människan producerar oberoende av fysiska behov och djupast sett endast gör det i frihet från dessa behov_. Att prodocuera i frihet, vad är det om inte någon form av makt som skrider över den materialitet som _är_. Detta är förstås inte idealism, bara något annat, någon dynamik…
PS.
För mig är Kafka kanske eskatologen per se, troende som han var. Han inväntade om något Messias, det vore löjligt att hävda något annat (inte för att du hävdar något annat dock).
Comment by ohnmacht — March 8, 2008 @ 6:57 pm
Jag förnekar inte att materialismen och eskatologin är intimt förbundna, även om jag inte är lika säker på genealogins riktning. Eller om det är rimligt att prata om genealogi. Men det materiella känner ju slutet, det är en del av dess väsen. Utan materia, inget slut, grovt sett.
Och när jag tatar om profanisering handlar det mer om ett strategiskt perspektiv. Eskatologik som praktik. Det vill säga göra det vi gör här och annorstädes, tala om det yttersta, sluttiden, utan att omfatta hegemonin eller inordna oss i religion eller metafysik.
Sen kanon. Att kanon och dess institutioner är mot det eskatalogiska perspektivet är ju självklart, det innebär ju ett hot mot deras själva existens. När jag skrev, så som vi känner den i kanon, menar jag ju det bristfälliga försök som där gjorts att avväpna eskatologin genom enkelt uttryckt, slita den ur händerna på människan, materialismen, och förpassa den till en fråga för Gud, metafysiken. Återigen är det nog främst ett strategiskt, eller rent av taktiskt, perspektiv på eskatologin jag far efter.
Din Marx-läsning är intressant. Men frågan är om förmågan att producera för att vi kan istället för fysiska behov inte ändå är ett behov, en behovsuppfyllelse, i den meningen att det är ett återskapande av människan som dels särskiljd från djuren och dels en varelse vars väsen väsentligen är skapande. Det vill säga vi har ett omättligt behov att skapa och möjlighet att skapa. Men det i sig utesluter inte din läsning, det är rimligt att tänka sig detta som en förmåga till överskridande. Men huruvida det är att producera i frihet, låter jag vara osagt.
Och det är sant att Kafka, jude som han var, inväntade Messias. Men han hade i varje skam nog och kunskap nog att inse att denne Messias inte ännu kommit. För övrigt hade han en förmåga att gestalta vår fåfänga existens och dess konvulsioner som har få likar. Kan ju på tal om Kafka tipsa om Radioteaterns dramatisering av Redgörelse framlagd för en akademi som bland annat iammany (indirekt) citerat på sin blogg, som går i repris i natt.
Se länk:
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=965&Artikel=1900089
Comment by Deleusion — March 9, 2008 @ 2:49 pm