KRITIKERN: Jag trodde du var kommunist, varför skriver du en massa dravel om Gud på bloggen?

DELEUSION: Ja, dravel eller inte, det är inte för mig att döma. Men jag kan försöka svara på varför jag som inte har en tro, alltså inte underkastar mig Gud, ändå envisas med att skriva om Gud. Och dessutom just Gud som Gud och inte en allmän religionskritik, även om en del sådant slinker med.

K: Vad menar du, Gud och religion hör ju ihop. Utan Gud, eller gudar, ingen religion?

D: Ja, det kan nog stämma i sak. Gud är ett inomreligiöst begrepp, och det har sanslöst mycket barlast, vilket gör det svårt att närma sig utifrån. Vilket är ett av generalfelen med religionen som vi känner den idag. Men vad jag menar är att jag vill lyfta ur Gud ur religionen och studera honom som ett låt säga, filosofiskt och socialt begrepp, eller objekt, och inte teologiskt. Jag kan inte diskutera Gud som teolog för jag är ju inte troende. Men jag är intresserad av Gud som begrepp och det av ett par skäl. Dels är det intressant att studera Gud som ett uttryck för mänsklig kultur och vårat samhälle, där Gud har ändrat skepnad efter de behov som funnits av hur han ska gestalta sig. Sen är Gud ett av få begrepp, om inte det enda så i vart fall det mest studerade, vi har som på allvar tar upp frågan måttlöshet eller det omätbara. Gud går inte att mäta och han, om du tillåter att jag håller mig till det abrahamitiska, monoteistiska gudsbegreppet för det är det som är mitt egentliga studieobjekt inte någon allmän högre makt, existerar i måttlöshet. För vad säger teologin om Gud; han är allomfattande, ständigt närvarande, omnipotent, allt och inget , icke-materiell alltså inte bunden av det materiella. Som kommunist strävar jag ju efter en omätbar existens, en måttlös existens, en exterioritet, dock högst materiell, men frågan blir ju hur jag ska intellektuellt, mänskligt och socialt ska hantera, gestalta och omfatta måttlösheten. Jag kan ju inte säga, det är mitt intresse, min vilja, mitt mål (även om jag avskyr teleologi) och sen inte vilja studera, söka kunskap om det.

K: Men jag förstår inte, varför gå omvägen via religion, har vi inte redan avslutat religionskritiken med hjälp av Marx och frågan om Gud med Nietzsche, och inte minst, varför studera något vars fundament är att tro när du inte tror. Vad jag menar hur ska du kunna studera något vars mest grundläggande premiss, att tro, du inte omfattar och dessutom är kritisk mot?

D: Det är sant att jag inte delar den premissen, men det är “beside the point” så att säga. Låt mig dra en parallell: spöken och andar. Att det inte finns några spöken och andar är vi nog överens om, då vi båda är materialister, men det hindrar inte att vi har en föreställning om dem och kanske till och med uppskattar dem som tankemässiga figurer att använda litterärt eller psykologiskt. Det är till och med möjligt att var rädd för dem, själv är jag till exempel en aficiniado av skräckfilm, trots att vi utan tvekan förnekar deras existens. Samtidigt kan vi använda oss av spöken som ett socialt fenomen att studera som säger något om dess betraktare, både som biologisk och samhällelig varelse. Jag är dessutom en anhängare av tanken att det finns materiella fenomen som kan tolkas som icke-materiella, även om ett sådant tänkande fortfarande inte är riktigt salongsfäigt inom vetenskapen.

Men åter till Gud, jag är inte ute efter att diskutera teologiskt. Det är Gud som filosofisk fråga, som objekt, som intresserar mig. Gud som ett av det mänskliga tänkandets försök att gestalta och få begrepp för måttlöshet. För mig är teologin en filosofisk disciplin, och frågan om Gud, eller Gud som svar är inget annat än ett försök att undersöka, studera och kanske till och med förstå måttlöshet. Samt i någon mån förstå den materiella världen genom att introducera ett icke-materiellt, ett tankens element. För att göra en marin analogi: för att studera havet behöver man en båt. I och för sig kan man kanske “förstå” havet från land, genom att stirra länge nog på det och inte minst jämföra det med marken, jorden, man står på. En slags negativ deduktion, alltså havet är inte marken, typ. Det är lite samma med kommunismen, vi beskriver den oftast negerande, alltså som kapitalismens negation, vilket den är, men inte bara. Vad jag vill ha är en “båt” för att verkligen kunna studera, beskriva och gestalta den måttlöshet som kommunismen är, eller kan vara, i positiv mening, alltså inte genom vad den inte är. Sen vad religionskritiken och Guds död tänker jag inte ens försöka påstå mig ha något att tillföra eller invända mot vare sig Marx eller Nietzsche. Deras insats ligger på en helt annan nivå. Det är inte det det handlar om. Jag vill i det här fallet något annat än de ville, och även om de naturligtvis format mitt tänkande och i någon mån är en fond till det, tänkande är ju kumulativt. Jag vill egentligen bryta loss Gud från religionskritiken och kunna leka loss med det, studera det och nyttja det för eget bruk, för det är det intressanta. Religionskritiken är i det närmaste avslutad i och med Marx och det är inte där jag vill nyttja och missbruka gudsbegreppet.

K: Ok, jag tror jag fattar, och det låter ju fint och så, men är det inte mest intellektuell gymnastik, vad hjälper det den faktiska klasskampen? Hur främjar det kommunism?

D: Nu är kanske inte nytta det högsta av värden, men likväl, det har nytta. För det är ett försök att fokusera på kommunismen som positiv kraft, som skapande kraft. Klasskampen är oundviklig, men inte dess form och innehåll, som ständigt förändras. Tyvärr främst genom reaktion mot angrepp från våra antagonister, i vilken tillfällig skepnad de må klätt sig. Jag vill gå på offensiven istället, återta initiativet, själv forma klasskampen och dess syfte och rörelse. Jag vill gå framåt och inte lämna kommunismen på mänsklighetens förråd av drömmar och utopier, utan visa på möjligheten av just kommunism, att den är något annat än bara avsaknaden av kapitalism, och hur dess inneboende väsen, i brist på bättre ord, just är måttlösheten. Och gemenskapen naturligtvis, de hänger ihop. OCh där fungerar Gud utmärkt som ett verktyg för att tala om det otalbara, att beskriva det obeskrivbara, göra det omöjliga möjligt. Det ger mig något att haka fast i för att svinga mig framåt. Då spelar det ingen roll hur sant det är, om Gud finns eller inte, det enda som är intressant är den roll som gudsbegreppet spelat i det mänskliga tänkandet. Det är en referens, fri att tolka, vanställa, luta sig mot. Det är som jag beskrev tidigare en slags “båt” vilken gör det möjligt att segla, sen var man seglar eller om man ens seglar någonstans är en annan sak.

K: Men samtidigt har du ju skrivit en massa om hur Gud är och använder dig av teologiska begrepp och påstår till exempel att Gud är är omätbar och annat och att man inte kan äga kunskap om honom, vad gör ett sådant begrepp för nytta? Gud är någon slags mystisk icke-materiell existens som är liksom bortom oss och då får du det till att det skulle hjälpa den materiella kommunistiska rörelsen? Och hur kan du inkorporera en icke-materiell existens i en materialistisk analys när du själv kritiserat detta tidigare?

D: Först, jag erkänner att jag har en faiblesse för det religiösa språkets estetik. Det kan vara en språklig upplevelse att läsa religiösa texter då dessa svingar så högt och ibland hårt och sliter med att just beskriva det obeskrivbara. Och få saker kan vara så slagkraftigt som en eldfängd religiös skrift. Så ibland dras jag med i det och leker loss med ett sådant språk, inte alltid kontrollerat och ibland ställer det sig i vägen för texten och ibland luddar det till allt. Det får du ta. Sen vad gäller beskrivningen av Gud som begrepp och företeelse jag använder mig av så är det helt enkelt en figur, en modell. Jag har helt enkelt på eget bevåg valt en för mig rimlig modell som jag finner tilltalande och passande för mig. Det råder ingen tvekan om att jag både på ett estetiskt och ett filosofiskt plan har vissa preferenser i fråga om Guds väsen. Detta utan att egentligen studera det särskilt grannlaga, i likhet med de flesta troende. Och där får treenigheten och kommunionen storstryk mot Islams odelbara, måttlösa gudsbegrepp och dess fokus på en verklig, omätbar gemenskap.

Jag föredrar helt enkelt umma och underkastelse till det onåbara mot en förkroppsligad gud och ritualiserad kannibalism. Det beror bland annat på Malcolm X, som haft ett bestående inflytande på mitt tänkande. Malcolm X var en tankens och handlandets människa med en analysförmåga, intellektuell redbarhet och nyfikenhet som få kan jämföra sig med. Särskilt Martin Luther King som ständigt hyllas bleknar i jämförelse, han var bara en politiker, blott och bart. Där Malcolm X ständigt utmanade sig själv och sitt tänkande, stod Martin Luther King kvar vid sin programmatiska syn på sig själv, sitt arbete och samhället. Nåväl, åter till Malcolm X, jag läste hans biografi som ung och blev mycket tagen av hans beskrivning av sin hajj, sin vallfärd till Mekka, där han som kom från ett splittrat, fördomsfullt, ja, rent rasistiskt, samhälle där han ständigt sågs som en fiende mötte en allomfattande gemenskap, en öppenhet och ett sammanhang där han inte var någons fiende. Mötet med denna gemenskap fick honom också att omvärdera de muslimska sammanhang han varit en del av i USA, men det är en annan historia. Denna för honom livsomvälvande upplevelse gjorde starkt intryck på mig och har gett mig en känslomässig koppling till muslimskt tankegods, och en kanske naiv respekt för densamma. Denna bild av en närmast omätbar gemenskap bland människor har varit ett vaccin mot alla senare försök av andra att få mig att se islam som en hävdvunnen fiende. Nu är jag naturligtivs väl medveten om det problematiska i umman, den muslimska gemenskapen, inte minst dess exkluderande väsen, och jag är naturligtvis lika kritisk mot islam som religion som jag någonsin är mot den kristna kyrkan, judendomen, buddhismen och så vidare, även om jag känslomässigt har helt olika relationer till de olika formerna av religion.

Jag har därför valt en slags bastardiserad muslimsk gudssyn då den passar mig och mina intellektuella syften bäst och för att den har klangbotten hos mig. Men den är inte religiös mer än till namnet utan som jag sagt tidigare, det är fråga om filosofi inte tro. Sen angående icke-materialiteten hos den måttlöshet eller exterioritet jag försöker få grepp om, så har jag ju tidigare klargjort att den är högst materiell. Bunden av materian lika hårt som någonsin vi är som människor. Detta till skillnad från andra som vill peta in Gud, i dess religiösa mening, i vetenskap eller filosofi, eller än värre; politik. De försöker göra det måttlösa till ett mått, icke-materia till materia. Och än värre, de påstår sig ha kunskap om detta måttlösa, icke-materiella vilket för mig är en intellektuell omöjlighet.

K: Jag kommer nog fortsatt ha svårt för ditt användande av Gud, även om jag förstår dina tankegångar och välkomnar försöket. Men det finns betänkligheter och jag ser nog helst att vi finner ett annat språk eller verktyg till vår vapenarsenal. Men klart är att vi båda strävar, längtar eller vadsom, efter kommunism och att det finns en kvalité i att sträva bortom negationen som princip och teoretiskt verktyg.

D: Ja, alltså, det ska nu inte tolkas som så att Gud är nödvändig för att förstå eller beskriva kommunismen tvärtom, men det är en intressant verktyg och att välja bort det på grundval av antipatier mot religion eller utan att nogsamt pröva det är ju bara dumt. De religiösa har ju haft väsentligen längre tid än våra teoretiska anfädrar och anmödrar att fundera över för oss viktiga begrepp som gemenskap och måttlöshet, i dess olika betydelser. Och något vettigt finns det säkert även där, illa vore det ställt med det mänskliga tänkandet annars. Sen måste vi naturligtvis bearbeta det, göra det till vårat, bastardiser det, innan vi kan nyttja det fullt ut.Men för att komma dithän måste vi börja någonstans. Och därför har jag valt att ge detta ett försök. Vi får se tiden an, och se var det leder.

K: Vi får väl se, vi får väl se, ja. Det finns nog mer att säga, men det får vi ta en annan gång. Men nu har du i alla fall fått möjligheten åtminstone försöka att förklara varför du skriver om Gud. Och med det sagt, tack för den här gången.

D: Nöjet var helt på min sida.