Den här bloggen verkar gå samma öde till mötes som min tidigare försök. Mycket väsen för ja, kanske inte ingenting, men mindre än önskat. Det har många skäl, bristande tålmodighet och lathet är några, men det är nu en gång mer än så. Dels har det att göra med min förkärlek för koncept, projekt, för form, som inte alltid motsvaras av innehåll eller snarast av ett snabbt falnande intresse, dålig uthållighet. Det är spännande att bygga upp projekt, eller koncept, må det vara bloggar, musikverk, ja, allt som möjliggör och inbjuder till identitets och innehållslekar. Jag skulle kunna göra lista på lista över projekt jag med möda konstruerat för att spotta ur mig en eller ett par så kallade produkter. Att ständig omforma, förändra, bryta sönder och bryta upp, att forma kärl i någon slags kommunikation med innehållet snarare än att försöka söka syntes och kontinuitet är den väg jag vanligen väljer, otvunget och utav oförställd glädje. Någonstans måste den kreativitet, lust till arbete och skapande, ta vägen och då den inte finner utlopp i lönearbetet, inte ens i dess så kallat arbetslösa form, bryter den igenom i olika former av politik, textskapande, musik och det ska inte förnekas utlevd, forskande sexualitet och artificiell berusning. Det senare är dock inget för den här bloggen, eller någon annan publikt rum, det är för mig och de jag delat upplevelserna med. Sexualiteten är en urkraft och något med såväl sociala som politiska implikationer, men att göra det sexuella till politik eller till ett manifest är att förminska den och fly undan dess verkliga sociala implikationerna.

Anledningen till denna faiblesse för ständigt nya projekt, ny form av nytt eller gammalt innehåll har präglats av många saker. Dels är det naturligtvis en fråga om personlighet, i birst på bättre ord, och dels en effekt av en uppväxt i ett ironiskt, och lekfullt, nittiotal. En ironi som idag slagit över i en ständig malström av post-ironi för medelklassen som saknar all substans och framför allt lekfullhet och nyfikenhet. Det bästa, eller snarast värsta, exemplet på denna styggelse är Kristian Luuk som programledare för Melodifestivalen. Både att han är det och hur han gör det.

Men tillbaks till det väsentliga, musiken. Det är helt klart så att mina tonår fyllda med The Residents, KLF, Foetus, Throbbing Gristle och andra anarkiska grupper som gjorde innehåll till form och form till innehåll och levde (och lever) i ett ständigt blivande i en ständig dialog med sig själva formade min syn och mitt intresse för identitet som både form och innehåll, eller rummets yttre och inre dynamik om man så vill. Till exempel anammandet och det något situationistiska detourneringen av till exempel fascistiska symboler, med kyrkliga symboler och idéer och med en slags vag gnosticism (vilken jag alltid funnit intressant, men också högst suspekt) med sönderbrytandet av musikaliska former genom negering av rytm och melodi, John Cage gone electric så att säga, och allt detta i en idémässig ram. En ram där materia, det materiella, varit grunden men också förgängligheten i det materiella och dess oförmåga, eller snarare ovilja att särskilja form och innehåll.

Problemet är dock att denna leks produkter ibland kan bli som proppar i flödet, då kommunikation mellan innehåll och form blir ås låst, att innehåll som bryter med formen förblir hemlöst. Lösningen blir då att skapa ett nytt rum, en ny identitet, en ny entitet, fylla detta kärl tills det uppstår nytt innehåll som inte kan finna ett hem där och processen börjar om. Detta får till följd att jag efterlämnar en mängd små rum, små kärl, små kontaktytor för kommunikation som genom sitt beroende av specifikt innehåll, vilket de kommunicerar med kraft, lämnas därhän och flyter runt i sökandet efter kopplingspunkter där de kan tömma sig. Men de kan sällan eller aldrig växa, utan förblir som ett slags medvetandets fossila fragment i det generella medvetandet. Detta är nödvändigtivs inte dåligt, men det skapar friktion med vissa koncept som till exempel bloggar (och framförallt något så totalitärt som Facebook) där formen, likt en parasit, ständigt avkräver innehåll och energi av bloggaren. Här är formen allt, innehållet intet och kommunikationen dem emellan förvandlas, förvanskas, till en fråga om länkar, datateknik och programmeringskod. En blogg ska egentligen vara kommunikation, innehåll, skapandet av ett rum utan gränser, i ständig tillblivelse. Men den kapitalistiska människan är en alltför begränsad varelse för att mäkta med det och söker sin trygghet i formen. En blogg dragne till sin yttersta konsekvens bör egentligen bara bestå av kommentarer i ett ständigt oreglerat följe. Ingen avsändare, ingen mottagare bara rent flöde, ren kommunikation.

Nu börjar det här bli långt, alldeles för långt för en blogg egentligen och jag har troligtvis förlorat de flesta läsare vid det här laget. Men det är mig egalt just nu då jag skriver detta för min skull, inte för någon annan.

Tillbaks till det väsentliga igen. Det finns ett annat problem med mitt bloggande utöver det jag redan skrivit om, nämligen prestige och pretention. Det är helt enkelt så att jag känner ett slags krav att skriva på ett visst sätt, om vissa saker och med ett visst mått av stringens. Jag vill framställa mig själv på ett visst sätt på den här bloggen, ingå i en slags gemenskap bestående av människor jag respekterar och finner intressanta och stringenta. En del av dem är länkade här till vänster, andra inte, i ett slags försök att framställa mig själv på ett visst, skapa en viss självbild, både av fåfånga och av genuint vilja till gemenskap. Det är dubbelt. Men jag är ju, liksom alla andra en komplex varelse och är inte en sak. Visst jag är kommunist, så in i märgen att endast döden kan upplösa bandet mellan mig själv och viljan till kommunism, och har ett stort intresse och förmåga för kommunistisk teori och praktik. Men jag bryr mig också om att Winona Ryder ska gifta sig, av olika främst nostalgiska skäl, njuter av att spela upp Zlatans underbara mål mot Sampdoria i höstas, njuter av att se vackra kvinnor (de flesta kvinnor är iofs vackra på sitt sätt) på olika sätt, svär av hejdlös ilska när jag hör Dilsa Demirbag-Sten på tv eller radio, följer med i det amerikanska primärvalet, är tvehågsen inför Kosovos självständighet, är mycket oroad över den starkt växande fascismen i Ryssland (och EU), ja, tycker en jävla massa om politik i allmänhet fastän jag vet att det är lite annat än rent skådespel, tycker också att Battlestar Galactica är en jävligt bra serie och att bilar faktiskt kan vara vackra, och älskar en jävla massa sorters musik intensivt. Men om dessa saker skriver jag inte på den här bloggen, för att det är inte därför jag skapade detta rum. Här ska det vara den kommunistiske teoretikern som härjar och umgås med anarker och freigeists, och skriver fram kommunismen i varje inlägg. Hybris? Kanske, det är för andra att döma, men klart för mig är att jag blivit fånge i bloggens manifesta karaktär och långsamt tystar mig själv.

Men jag har ju faktiskt redan brutit mot denna min egna regel (se tidigare inlägg), jag har vägrat underkasta mig mig själv. Det borde ju ha lett till en frigörelse av bloggen och framsläppandet av det som prestige, pretention och rädsla hållit undan. Nej, det ledde paradoxalt nog till att bloggen snabbare insjuknade i tystnad.

Men nu får det vara slut med det, jag måste göra något åt den själsdöd lönearbetet, arbetslösheten och dess distraktioner leder till. Jag måste göra motstånd mot det kapitalistiska samhällets långsamma mord på mitt medvetande. Min hjärna blir till gröt av arbetslöshetens dödande intighet och samhällets produktion av distraktioner sköljer mig ren på vilja och förmåga till kamp. Skrivandet har tidigare varit min livsluft och min arena. Det är nu också en kumulativ process och jag måste tillåta arbetsprocessen, arbetsmaterialet, det oraffinerade ta plats även i det offentliga. Jag måste våga bryta dikotomierna, skriva såväl bagatellernas evangelium som det högsta av högsta och vägra exkluderandet som metod. Det må göra vägen snårigare, fulare och resan långsammare, men jag kommer vara i rörelse och inte i den stasis som det kapitalistiska samhället försöker påtvinga mig.