Det är en mörk, påträngande känsla som på senare tid har gjort sig alltmer påmind hos mig. Ett dovt muller av frustration, med en knivsudd skräck iblandat, är underströmmen till min vardag. Den är inte av världsligt slag, min ekonomi är lika dålig som innan, frånvaron av avlönat arbete lika bitterljuvt som tidigare. Att inte vara behövd av samhället är ett straff endast för den anser sig behöva straffas. Nej, det handlar om något väsentligt viktigare, ett för mig nödvändigt livsvillkor, det som gör världens skönhet synlig, det som gör världen möjlig att leva i och älska. Det som gör en annan värld möjlig. Det som både är vår mest formidabla motståndare och vår oförtröttlige, lojala tjänare och vän. Språket.
Mitt språk förefaller dö en långsam död. Om det är jag som låter det förtvina och vägra det näring, eller om det är effekten av de sår det tillfogades inom akademin vet jag inte. Eller är det kanske alla de distraktioner som jag lånat ut det till? Eller är det funktionens överhöghet som lagt språket i en evig skugga? Jag vet inte. Det jag vet är att det är ett skadeskjutet väsen som min tanke och mina fingrar försöker fånga och finna näring, styrka och existens i. För min existens är språket. Utan språket existerar jag inte. Utan språket är jag bara en biologisk maskin som är rov för andras vilja och tankar och för kylan som ständigt river i oss i det samhälle vi framlever i. Av egen förskyllan, bör tilläggas. Men kallt är det lik förbannat och jag fryser allt mer. Den klädnad som hållit mig varm faller allt mer sönder. Och jag verkar inte kunna laga hålen.
Ibland känner jag mig som en dåre med grandiosa drag som stolt visar upp en kökkenmödding av ord som vore de själva visheten själv. Men skarvarna glipar som vore de avgrunder och ständigt förirrar sig bokstäverna fel och gör det hela till en cirkus, där orden inte är annat än klossar för en balanskonstnär. Det är inte ett språk, en mening, en tanke utan brottstycken framkastade av en dålig hantverkare som tror sig vara en mästare i sitt geschäft. Det är rena hantverksfel, dåliga sömmar, i form av förvirrade och förivrade ord, stavfel, syftningsfel, grammatisk akrobatik där trapetskonstnären ständig faller till en säker död. Det är en oförmåga att finna orden, att inte se när fel ord lägger sig som en reva, glassplitter, i texten. Klarheten och skönheten i tanken fördunklas av ett ofärdigt, sönderfallande språk som jag inte förmår fånga in och göra helt igen.
Det glider mig ur händerna, språket. Det som förr var min stora kärlek, min kamrat och vapenbroder är idag en främling vars uppenbarelse är lika vaporös och tillfällig som de spöken som av vissa sägs omge oss och som givit vår fantasi mycket näring. Aldrig någonsin var jag förmäten nog att tro att jag ägde språket, att det var mitt och mitt allena, att jag kunde omfatta dess i grunden aseitetiska existens. Men jag trodde det vara min vän, min vapenbroder, att jag var värdig att få ta del av dess måttlöshet och skönhet, att det villigt gav sig till mig och lät mig göra min existens hel och vacker genom att älska och bruka det.
Idag står där en främling och gäckar mig och kastar mig brottstycken som blir byggstenar till fåfängligheter, distraktioner och ordsamlingar som trots mina idoga försök förblir banala. Ordsamlingar där det stora, språkets kraft, bara lyser igenom i sprickorna, i det som inte blev skrivet.
Jag är det jag skriver, att skriva är att vara, mitt språk är uttrycket för min existens. Idag är den banal, fåfång och sisyfosisk. Jag springer efter, plockar smulorna från andras bord med fragment av det som en gång var mitt språk. Det gör mig ont.
Jag är en skrivande människa, det är för mig en nödvändighet att skriva, inte ett val. Jag skriver, och där kommer ord, som samlar sig i grupperingar som liknar ett språk , en text, en tanke. Men det är det inte. Det är en döendes krampaktiga rosslingar, när han försöker övertyga sig själv om att döden inte är det oundvikliga slutet.
Men jag vill leva, jag vill återta min existens, jag vill skriva, återfå mitt språk. Jag vet inte om jag kan eller om jag är dömd att jaga en fåfäng dröm om att äga del i stora. Ännu är språket en främling jag försöker göra till en vän, med en dåres envishet. Men ständiga distraktioner som leder kraften till meningslöst utkastande av ord, inte olikt masturbation och den tomhet som är dess ständiga följeslagare, samt den ständiga kyla som omger oss gör det till ett svårt företag.
Men jag är dömd att försöka och jag vägrar släppa taget och helt enkelt ge upp. Det må vara skuggor på en illa belyst grottvägg jag framskapar men även skuggornas lek är värd att leka. Så länge viljan till skapande, fåfäng eller inte, finns kvar finns där ett hopp. Ett hopp som talar om en annan värld, en annan existens än det mörker som nu är. Jag må ha förlorat det jag en gång älskade men kärleken består.
Jag kommer kasta ut många ord på min vandring till det som en gång var mitt språk. Irrbloss och banaliteter, ibland klädda i guld men likväl skit, men jag ska finna de vises sten och till skillnad från forna tiders alkemister göra verkligt guld. Jag hoppas bara att jag orkar med vandringen och att jag urskilja när jag tar första steget.