5

. . . oändligheten finns – emedan den fattas oss . . .

ur Skärvor av en diktsamling (1927-28) av Gunnar Ekelöf

Jag har alltid haft en förkärlek för ödsliga platser, eller snarare platser av isolation, av avsaknad och inslag av avståndstagande. Men också med inslag av fara.

Den arktiska isens ogästvänlighet, rymdskeppets utsatthet i ett vakuum som ständigt hotar dess invånare. Detta är ett utslag för min faiblesse för slutgiltighet, av hitta en punkt utan återvändo, där något verkligt nytt skapas. Något som är oåterkalleligen här, något som krävde den gamla världen som sitt offer. Det är en kärlek till det tillstånd av klarhet, falsk allt som oftast, som präglar stunden innan denna punkt överträds. Omsjungandet av det ögonblicket har givit mänskligheten många goda berättelser och sånger och även en hel del gräsliga. Men det förtar inte dess skönhet, oförstörbar i sin enskildhet.

Det har att göra med viljan att möta det väldiga, att betvinga eller omslutas av det väldiga, vare det natur eller av mänsklig hand. Att stå inför den arktiska kylan och inse sin litenhet, men också sin kraft. Vi är ju våra kroppar och vår begränsade existens är beroende av att göra motstånd, att handgripligen och indirekt mäta vår förmåga gentemot den andre, i vilken form det vara månde.

Men det handlar också om flykt att söka isolationen, att hylla avskildheten. I dagens värld när den kapitalistiska människan och dess inordnande av allt under sig, även andra människor, är allestädes närvarande finns det inte längre ingen fysisk plats att fly till. Ingen frizon, där kapitalet inte når. Men det finns platser där en illusion av frihet kan upprätthållas, där man som människa kan leva i en faktisk avskildhet. Utsiktspunkter där man kan betrakta skådespelet lite mer på håll och omslutas av befolkad ensamhet i en mer bokstavlig mening. Det är ett bristfälligt realiserande av en befolkad ensamhet, som kommer driva dess invånare galen till slut, men det är en behövlig ventil. Tanken på en tillvaro på en rymdstation, men månader av resande till nästa mänskliga zon är psykologiskt en tröstande tanke när ens liv fylls av krav, sociala såväl som ekonomiska, och när realisternas arroganta klagosång gör sig alltför påmind.

I grunden är det en längtan efter en annan gemenskap, en gemenskap endast möjlig genom flykt från eller motstånd mot den kvävande gemenskap som utgör kapitalismen. För det är gemenskapen som är vårt raison d’etre, det är gemenskapen som gör oss till något mer än våra kroppar. Men jag vill inte fly in i den återvändsgränd som kyrkan gjort till sin, där den kommande gemenskapen får kropp genom kyrkan och där frånvändandet, flykten blir primär. Jag lever hellre i helvetet än försöker bygga himmelriket på jorden. Det finns ännu inga fundament, inga kopplingspunkter, för den kommande gemenskapen. Det som finns är sprickor, läckage, förseelser av en allt för ivrig bygghere. Samt det faktum att inga system, vare sig fysikaliska, kemiska eller sociala är perfekta. De bär alla fröet till sin egen undergång i sig, en inneboende anomali som är den nya totalitetens möjliggörare,

Jag söker gemenskapen i handling inte i ord. I affekt inte, i känslor. Det är ur viljan till något annat, genom flykt och motstånd som den kommande gemenskapen, genom en förening, en kollektivisering av denna vilja som den ger faktiskt avtryck i våra liv. En gemenskap som formas av den kamp vi vi för att komma dit, av det vi plockar med oss på vägen. Det är inte en stad bakom molnen, byggd av okända krafter, vi längtar efter, utan vår egen högst verkliga värld efter att vi slitit loss alla förtöjningar.

Så det jag söker i min längtan efter isolation är inte askes, inte introspektion, utan dess motsats, verklig gemenskap och måttlöshet. Det är inte så mycket en flykt utan ett skapande. Jag flyr inte, jag letar bara efter vägen ut ur det tempel som byggts till vidundrets ära.

Relationen mellan de medierande organen såsom de formerats historiskt och insurrektionen är ömsesidig och oundgänglig för dem båda. Ingen av dem kan existera utan den andre, de är i någon mening varandras motsatser, men lika sant är att de väsentligen är en och samma. De är båda produkter av historien som den krönika över den grundläggande antagonismen, dess olika ansikten, dess excesser och dess perioder av stiltje, den är.

Det är inte så att insurrektionen i sig själv eller för sig själv, bär ett slags förlösande innanmäte, dolt av illvilja och rökridåer från dess medierande kombattant. Lika lite som de medierande organen i sig själv eller för sig själv bär på ett sådant, som den då skulle dölja för sin egen blick. Men det är oundvikligen så att insurrektionen är en förutsättning för de medierade organens existens, något dessa ofta förringar, trots kunskapen om förhållandets art, eller helt enkelt inte vill erkänna.

Insurrektionen å sin sida har en tillgång i de medierade organens förmåga att skapa andra rum, väsentligen skilda från deras men med överbryggande läckor. Och deras förmåga att tränga in i gamla rum och i dem möblera om, dock utan att väsentligen förändra rummets karaktär. Och i deras närmast nitiska arkivering av gamla strider.

Men en viktig skillnad ligger i det att insurrektionen som till sitt väsen är överskridande och okontrollerbar, närmast epidemisk, önskar inget hellre att med glädje möta döden och göra sig själv till en not i klasskampens krönika. Insurrektionen strävar inte efter hegemoni, annat än för att öka amplituden på sin oundvikliga implosion, eller efter framåtrörelse, bara rörelse i så stor mängd och i så stor rumslig omfattning som möjligt. Den drar till sig partikulariteter, flöden, singulariteter, fragment av alla de slag, som alla trängs, skuffas och pressar mot väggarna i det snart (oundvikligen) imploderande rum den ställt upp. Expansion, spridning följt av implosion, sammandragning. Allt upprepandes sig självt om och om igen. Det är ett andandes, levande kärl för de flöden som strömmar genom klasskampen. Enkelt uttryckt: insurrektionen strävar efter ett blivande, ett ständigt blivande.

De medierande organen räds implosionen, förlusten av sitt rum, sin arena. Sin makt. Den är upptagen med sig själv och inte de singulariteter och flöden som strömmar genom den. Den formerar, styr om flöden, stämmer i vissa och låter andra flöda, vilket är en nödvändig reglerande roll den tagit på sig själv och ska ha. Detta tvingar den att sträva efter hegemoni och efter att styra flöden i En riktning, att flöda framåt. Och den mäter sin stryka och framgång med detta genom mängden, antalet flöden och dess storlek, precis som insurrektion söker mängd, men det finns en viktig skillnad. De medierande organen har väktare som vaktar inflödet och noga kontrollerar kvalitén på desamma och förhindrar inflödet av det som inte når uppställd kvalitetsnivå. För rädslan för implosion, förslusten av rum, gör att hot mot den egna existensen måste hanteras, Förutom detta samlar och styr de medierande organen de singularieter, flöden och fragment den släpper in så att de alla trycker mot den tydligt skyltade utgången. För även om de någon gång skulle lyckas att öppna dörren, och därigenom göra det rum de så nogsamt vårdat värdelöst, eller onödigt. så är dess självbevarelseinstinkt så starkt att de medierande organen vid detta tillfälle skulle stänga den igen. Kort sagt det är en hermetiskt, dött kärl som endast fungerar som ett lokus för de flöden som utgör klasskampen. Den vägrar bli en not i klasskampens krönika, den önskar skriva krönikan själv. Enkelt uttryckt: de medierande organen strävar efter ett varande, ett beständigt varande.

Men de är en förutsättning för varandra, det är viktigt att komma ihåg, och de medierande organen fungerar ofta som tillflyktsorter, som retreats, för insurrektionens deltagare, men också som en kopplingspunkt för de irrande flöden som klasskampen innebär, och även om de inte släpps in, möts de utanför och bildar nya fokalpunkter för klasskamp och ännu fler insurrektioner. Eller nya medierande organ, som fastställer sin egen kvalitetsnivå när de slutit sig. Men förutom det så är de båda produkter av samma grundläggande antagonism och dennas historia och utgör delar av samma materiella rum. Det är först när annanheten ankommer, brottet, och detta delade materiella rum genomgått den metamorfos som är revolutionen och kommuniseringen, som de båda kan upplösas och detta gör de oundvikligen i hög hastiget, våldsamt och samtidigt. De former, kärl, singulariteter och flöden som är av annanheten, om de kan vi bara spekulera, även om vi tror oss se glimtar av fragment därav ibland. Vad vi vi kan veta är att har sin egen logik, sin egen kunskap, sitt eget materiella rum och även om vi skulle tycka oss känna igen dess ytreflektioner så är det snarast vårt behov av att se mönster, att känna igen oss, som spelar oss ett spratt. Inget annat.

– När man är arbetslös har man egentligen ingen fritid utan måste i princip kunna ta arbeten när som helst, säger Gertrud Hedenström-Eriksson, biträdande kanslichef på organisationen [A-kassornas Samorganisation].
ur Aftonbladet 2008-03-29

Så talar byråkratin. Så talar makten och dess hantlangare. Som arbetslös är du livegen, egendom. Du och din tid ägs av staten genom byråkratin. Du är tjänare till en nyckfull och enväldig härskare vars makt över dig i princip är oinskränkt. Du är egendom, ett ting. Du är inget subjekt med möjlighet eller förmåga att handla, inte ens objekt, bara ett ting helt underställd staten.

Du är rättslös, ställd utanför. Placerad i ett vakuum där du endast har att lyda, att kontrolleras. Du exkluderas ur såväl samhället som arbetskraften. Allt vad du gör och tänker äger staten rätt att kontrollera och inordna under sig. Du utskiljs ur kollektivet som vore du pestsmittad och sätts i karantän, mänsklig såväl som rättsligt.

Som arbetslös arbetar du dygnet runt sju dagar i veckan men får bara betalt, i bästa fall för 40 av veckans 168 timmar, du har ingen rätt till OB-tilägg, helgtillägg eller några som helst tillägg för något. Detta trots att du har en helt oreglerad arbetstid som de facto är fulltidsarbete. Du förväntas alltså ofta arbeta gratis, närsomhelst och hela tiden och inte göra något annat än att vara arbetslös. De facto har du ingen rätt till vila, vilket alla andra lönearbetare har, ingen rätt att ta tid i anspråk för att reproducera dig själv och ditt arbete, för allt du gör har staten äganderätt till.

Allt du gör och tänker ska vara inriktad på att göra dig anställningsbar för en arbetsgivare, att vara bra nog att få möjligheten att sälja din tid mot pengar. Du ska stå med mössan i hand, likt ett oönskat barn på ett gångna tiders barnhem, och hoppas, önska och längta efter att sälja dig själv, din kropp och din kreativitet, och din tid. Du ska från det du vaknar tills det du somnar inte göra annat än att göra dig anställningsbar, på egen bekostnad så att någon ska få möjlighet att exploatera dig mot en monetär ersättning. Att sova är ett hinder, det är att stjäla tid, helt ska du även där producera din egne arbetslöshet. Förhoppningsvis drömmer du mardrömmar om att du inte är duktig nog, att du inte är anställningsbar nog, så att sömnen inte är helt bortkastad för staten och kapitalet. Har du barn får dessa absolut inte uppta din tid mer än absolut nödvändigt, de är ett hinder och ska helst undanröjas på något sätt.

Vilka andra grupper av lönearbetare skulle acceptera ett arbete med en oreglerad arbetstid som omfattar veckans alla timmar mot en lön som, i bästa fall, ersätter 24 procent av arbetstiden, utan rätt till några som helst tillägg och förmåner, och där du måste befinna dig på arbetsplatsen dygnets alla timmar, helg som vardag, där du inte har rätt till dygnsvila, ingen rätt till rast, möjlighet att få men inte rätt till 20 dagars semester efter 12 månaders fulltidsarbete. Och där du inte har rätt till några andra aktiviteter som kan hindra att du inte är tillgänglig veckans alla timmar. Egentligen inte ens har rätt att tänka på något annat än att vara arbetslös, söka arbete och göra dig anställningsbar.

Allt du gör och tänker ska inordnas i arbetes logik, det gäller alla lönearbetare, men som arbetslös förvandlas, inordnas hela din existens till en arbetsplats, ett arbete. Till en social sfär vars enda syfte och väsen är arbete. Allt som avviker ska avvisas, nedrivas och förstöras tills du är korrigerad nog att få ett arbete. Du infångas i en sfär som du inte kan lämna, som du saknar rätt och möjlighet förrän du ges ett arbete av kapitalet och en ny typ av underordning tar form. En underordning med vissa lufthål och vars totalitet delvis är skymd. Du ägs fortfarande, men kapitalet har andra metoder att hålla dig underordnad bland annat genom den chimära friheten att välja bland de alternativ kapitalismen ställer upp. En chimär frihet som primärt upprätthålls av institutionerna arbetstid och lön.

Att vara arbetslös är att vara egendom. Att omslutas av välfärdstatens kalla omfamning. Att vara tvångets motor och ändamål. Att avvisas men samtidigt pryglas av kapitalets kalla, döda händer. Att beskyllas och bestraffas för ett brott man aldrig begått. Staten och kapitalet agerar polis, domare och bödel och du har bara att acceptera såväl straffet som skulden, trots att du är brottet oförmöget.

Det är skamligt att inte arbeta. Det är en moralisk plikt att arbeta. Den som inte arbetar ska inte äta. Den som inte arbetar snyltar. Den som inte arbetar är lat. Dessa påståenden är vad som är sanning, idag mer än någonsin. Arbete till varje pris. Alla, och allt, ska inordnas i arbetet, i arbetets logik, i kapitalets logik. Och inte nog med det: vi ska arbeta mer och mer. Rationaliseringen, automatiseringen och flexibiliseringen har inte sänkt arbetstiden, istället har den förlängts och dessutom förlagts över hela dygnet för alltfler. Gränsen mellan arbete och icke-arbete har närmast suddats ut och de ansatser till frizoner från arbetet som grupper av arbetare försökt skapa tidigare har antingen krossats eller imploderat. I takt med att kapitalismen inordnat allt fler aspekter av våra liv, har även arbetet läckt in i dessa. En arbetare är i dag aldrig fri, det är omöjligt att ställa sig helt utanför samhället, inte ens via till exempel missbruk eller kriminalitet då dessa idag är bland de mest rått kapitalistiska företeelser som finns.

Arbetslösheten är en effekt av mekanismer i kapitalismen, av dess dynamik och behov av förändring, omställning, destruktion och anpassning. Det är inte individer som förlora sina arbeten, det är kollektiv. Lönearbetare vars sysselsättning och därigenom skapande av mervärde förändras. Istället för att producera varor eller tjänster på en arbetsplats, bryts kopplingen till det direkta produktionen och du sätts att producera tjänsten arbetslöshet. Ditt mervärde skapas nu bland annat genom att du blir råmaterial för en byråkrati vars existens du är en förutsättning för. Och i och med att din värdeförmering fördelas på de som kvarstår i arbete, ökar du mervärdet för deras arbete. Du byter funktion för kapitalismen, men är och förblir kanske än mer ett kapitalistiskt subjekt. Framför allt fungerar du som en arbetskraftsreserv, vars uppgift är att sätta press på de om arbetar och öka konkurrensen om det begränsade antal arbeten som finns i samhället. Därigenom möjliggör du för kapitalismen att lättare omvandla och anpassa sig för att maximera sin logik.

Arbetslösheten är alltid kollektiv och strukturell, aldrig individuell. Det är aldrig den enskildes ansvar att han blir arbetslös. Det är en en effekt, en verkan av orsaker utanför individen. Det är kapitalismen som skapar arbetslösheten, aldrig den enskilde. Det spelar ingen roll hur mycket tid, kraft och kreativitet du lägger på ditt arbete, eller hur lite, för när kapitalismen behöver förändring för maximera sin logik eller behöver dig som arbetslös, så har du inget att sätta emot. Och din insats är inte värd någonting, det är ingen som tackar dig för att du uppfyllt din kapitalistiska funktion. Kapitalet har redan gått vidare.

Men däremot sätter kapitalet direkt press på dig att nu konkurrera om de allt färre antal arbeten som finns för att skapa press på löner, arbetstid och på de som fortfarande arbetar. Dessutom måste de bibehålla, upprätthålla synen på arbetet som något eftersträvansvärt, ja, rent av omistligt. Därför slussas du in ett system av kontroll, in i en byråkrati, vars uppgift tillsammans med politiken, är att disciplinera de som inte disciplineras på arbetsplatsen längre. Denna disciplinering sker bland annat genom att arbetslösheten individualiseras, det är DU som är arbetslös, det är DITT ansvar, DU måste söka jobb, DU måste lägga upp en handlingsplan, DU måste göra dig anställningsbar. Detta parat med en social skam upprätthållen av de som fortfarande arbetar som av bland annat rädsla utdefinierar och exkluderar dig. Denna disciplinering internaliseras också hos de flesta, som antingen tar med sig de från sin tillvaro som arbetande eller som genom att definiera sig själv utifrån sitt tidigare arbete, utdefinierar sig själva. Hur många historier har jag inte själv hört om folk som av skam stannar hemma hela dagarna för att de inte vågar visa sig ute av rädsla av att folk ska undra vad de gör ute mitt på dagen. Eller som slutar umgås med vänner för att slippa behöva erkänna sin arbetslöshet. Eller som börjar dricka för att dämpa känslan av skam inför sina närmaste och i vissa fall även tar till våld mot närstående av frustration och skam. Eller som helt enkelt blir såväl fysiskt som psykiskt sjuka av skammen, sysslolösheten och kraven från såväl sig själva, sin omgivning som byråkratin som politiken.

Detta är den arena som du som arbetslös måste föra din kamp på. Du måste vägra och göra motstånd mot att göras ansvarig för din egen arbetslöshet, mot att känna skam, mot att inordna dig under byråkratin. Vägra kapitalismens försök att skuldbelägga dig som individ. Du måste också göra upp med synen på arbetet som något eftersträvansvärt. Det kapitalistiska arbetet är exploatering, alienering, förminskande av människan till en funktion. Att arbeta är något grundläggande hos människan, viljan att skapa, kreativitet men under kapitalismen förvanskas detta till en funktion vars syfte är värdeförmering för kapitalet, ditt arbete blir alltså någon annans och du förlorar såväl dess fulla värde och tillfredställer ditt behov att skapa, av att arbeta. Alienation och dehumanisering blir konsekvensen.

Det spelar ingen roll hur bra du utför ditt arbete för det är inte ditt och kan närsomhelst tas ifrån dig. Det spelar ingen roll hur många jobb du söker, du får inte lättare jobb för det. Det styrs av orsaker helt utanför din kontroll. Det enda som händer är att du precis som när du arbetar föder någon annan med din kreativitet och energi, i det här fallet framför allt byråkratin men även kapitalet. Det är ju dessutom så att rationaliseringar, automatisering och flexibilisering har gjort att mängden arbeten minskat i samhället, det finns allt färre jobb att få, och med en inflation i utbildning, även högre utbildning, höjs insteget på arbetsmarknaden alltmer. Dessutom segregeras de arbetslösa i grupper där vissa grupper gynnas och får delta i rotationen på arbetsmarknaden medan andra helt lämnas utanför. Detta gäller inte minst unga med lägre utbildning, som hamnat längst ner under en lång tid.

***

Jag har varit arbetslös ett antal gånger i mitt liv, inte minst i slutet på nittiotalet. Ett öde jag delar med många av mina generationskamrater. Allt sedan krisen på nittiotalet har arbetslöshet varit en ständig följeslagare för unga och unga vuxna. Även andra grupper har drabbats, men deras erfarenheter är deras att berätta om. De flesta av oss har antingen tagit låglönejobb med taskig lön och taskiga villkor eller tryckts in i utbildningssystemet som socialdemokraterna i panik utökade dramatiskt för att kunna hantera den hord unga arbetslösa som var ett oundvikligt faktum under nittiotalet och senare. Eller gjort både och. Att denna överutbildning i princip gjort utbildning värdelös har nu delvis korrigerats genom att utesluta alla utom de som precis gått ut gymnasiet från högre utbildning. Jag hade dock turen, eller var förutseende nog, att påbörja en högre utbildning innan dessa korrigeringar och innan det nu införda Bologna-systemet. Så fick jag i alla fall en utbildning och en chans att i varje fall delvis studera något som intresserade mig och även chansen att ha en liten, men regelbunden ekonomi. Mina tidigare jobb gav mig mycket skiftande inkomster, så jag var glad att kunna förutse mitt ekonomiska manöverutrymme. Fattig var jag redan innan så det låga studiemedlet innebar bara en mindre, men ändå kännbar ekonomisk förändring.

Nåväl, förra sommaren avslutade jag min utbildning. Och förutom en dryg månads sommarvikariat har jag varit arbetslös sedan den dess. Lyckligtvis får jag a-kassa tack vare att jag arbetat tidigare, annars hade det blivit försörjningsstöd, alltså socialen, som gällt efter den borgerliga regeringens förändring av a-kassereglerna.

Som arbetslös består min vardag främst av ja, egentligen ingenting. Visst, jag skriver mina ansökningar och så vidare och fyller min funktion som arbetslös gentemot Arbetsförmedlingen. Men samtidigt vet jag ju, bland annat genom min studier, att jobb förmedlas genom kontakter, att den bransch jag vill slå mig in i är överfull av folk i min situation, utbildade men arbetslösa, varför konkurrensen är hård samt att arbetsgivarna vet att utnyttja detta. Jag vet ju också att oavsett hur många ansökningar jag skriver så är det inte det som kommer att ge mig ett arbete. Men samtidigt vet jag av erfarenhet att det är viktigt att upprätthålla en fasad gentemot myndigheter och andra för att kunna skapa sig ett visst utrymme och inte gå under av dessas krav, hot och kontroll. Min utbildning ger mig där en bra vapenarsenal då jag är minst lika välutbildad som de som ska kontrollera mig och känner till systemets uppbyggnad och mekanismer. Jag skulle kunna göra deras jobb, vilket är en fördel, då det underlättar att övertyga bönder om man kan tala på bönders vis.

En svår sak med arbetslösheten är ensamheten. Man isoleras i mångt och mycket från det allmänna samtalet, från de olika sociala sammanhang som skola och arbete skapar. Det är svårt att hänga med i “skvallret” på kafferasten när man inte har någon kafferast. Dessutom drivs man oundvikligen in i självpåtagen isolering, då man drar sig för att möta andra än de allra närmaste vännerna, eller vänner som delar ens upplevelse. Gamla studiekamrater undviker man gärna för att undvika att jämföra sig och man drar sig för att ge sig in i nya sociala sammanhang då självförtroendet knappast ökar av att behöva erkänna sin arbetslöshet inför andra människor. Detta trots att jag vet hur löjligt, dumt och kontraproduktivt det är att jag låter mig kuvas av disciplineringen, men det är svårt att låta bli då det sociala trycket är stort och framförallt svårt att undvika. Det är lätt att i en grupp av likasinnade att vara öppen med det, men att erkänna det för ett krogragg, eller för bekanta man träffar på stan eller på fest, är inte lika lätt. Att skaffa sig nya eller bibehålla gamla sexuella kontakter och relationer kan faktiskt vara riktigt svårt som arbetslös, då man dels ofta saknar lusten och dels undviker nya sociala sammanhang, både av ekonomiska och sociala skäl. Sen ska det ju erkännas att arbetslöshet inte är någon kur för vare sig vikt eller hälsa i övrigt.

Nu är jag utrustad med ett starkt psyke och tagit ett par hårda smällar i mitt liv, så jag knäcks inte så lätt. Jag har förmåga att behålla initiativet och hålla ihop mig själv. Men trots detta är själsdöden och den ständiga förödmjukelsen som arbetslösheten innebär svår att fördra och det är lätt att falla in i passivitet. Mängden av distraktioner i form av tv-serier, filmer och andra produkter som inte kräver någon motprestation blir lätt en stor del av ens vardag. Med internet och fildelning har dessutom utbudet ökat enormt. Det är inga problem att fylla dagarna och nätterna med film och tv. Vilket jag uppskattar då det ger mig något att göra, men som samtidigt kan ha en tendens att döda ens kreativitet och ens vilja att göra något annat. Omedvetet släpper man initiativet och låter sig bli passiv.

Nu har jag turen att ha projekt att ägna mig åt som håller mig igång, skrivande av olika slag och egna studier av olika slag. Men de drabbas även de ibland när jag helt enkelt inte har lust, när jag tillåter mig passivitet. Men framförallt så tappar i alla fall jag något av min skärpa, min kreativitet och min analysförmåga då jag inte får de sociala stimuli jag behöver. Dessutom går mycket energi åt till att hantera arbetslösheten och de känslor av skam och annat jag beskrivit tidigare. Det är ett slags tillstånd av ständig skuldtyngd väntan som lätt ger en en känsla av otillräcklighet.

Att delta i klasskampen, är inte alldeles lätt under dessa sammanhang. Dels har man en otydlig motståndare i form av byråkratin, man har inget naturligt kollektiv och i den mån man har tillgång till ett är det ofta både geografiskt utspritt och intressegemenskapen är svag. Delvis för att den kräver att man erkänner sin situation öppet och för sig själv, vilket inte alltid är lätt. Dessutom rycks gruppen sönder när vissa i gruppen får jobb och det är svårt att få med nya i gruppen. Det är i sanning ett sisyfosarbete. Det man har kvar är dels att intellektuellt och teoretiskt kämpa emot disciplineringen, sprida kunskap om arbetslöshetens samhälleliga och ekonomiska funktion och föra en stenhård teoretisk och praktisk kamp mot skuldbeläggandet av den enskilde samt sprida kunskap om den intressegemenskap vi som arbetslösa delar. För vi har ett gemensamt intresse som kollektiv som är grunden för solidaritet och skapandet av affinitet.

En mycket viktig fråga och strategi är spridandet av våra erfarenheter som arbetslösa, om vad det innebär att vara arbetslös, för att visa att den arbetslöse inte är ensam om sin upplevelse och inspirera varandra att analysera vår situation och arbetslösheten i sig. Mötas antingen rent faktiskt, virtuellt eller bara genom att ta del av varandras erfarenheter. Tipsa varandra om hur den enskilde kan hantera arbetsförmedlingen och andra myndigheter, hur klara ekonomin, ge tips om billiga aktiviteter, ge tips om sätt att hålla igång såväl kreativiteten som få energi att utnyttja den. Och dessa saker görs faktiskt redan nu, bland annat på Arbetsförnedringen som är ett försök att just sprida kunskap och erfarenheter mellan arbetslösa.

Men vi behöver bli fler som sprider den kunskap och erfarenhet vi sitter på som arbetslösa. Om inte för annat, gör det för din egen skull, börja skriva ner dina erfarenheter och du kommer oundvikligen börja analysera och förstå din situation bättre. Du kommer inse att den är större än dig som enskild och att här finns det potential att agera. Och om inte det sker, så kommer det underlätta din bearbetning av arbetslösheten och få dig att helt enkelt må bättre. Så att du istället för att känna ett sting av skam när du hör politikerna et consortes sjunga arbetslinjens lov känner ilska, energi och en vilja att föra kamp, att göra motstånd. För den enda som vinner på att du är tyst, mår dåligt och inte gör motstånd är politiken och kapitalet. Lämna inte walkover.

Måttlöshet innebär ett tillstånd, en tillvaro i avsaknad av mått i meningen mätbarheter, avgränsade och avgränsande enheter och begrepp, såsom till exempel arbetare, kvinna, man, lön, arbetstid, kommunist, politik, religion och sexualitet.

Men det innebär också en ökad rumslig transparens och flyktighet där hastigheten med vilken rum omsätts, skapas och imploderar är väsentligt högre och där rummets finita väsen överskrids och löses upp i högre grad än tidigare.

Måttlöshet definierias negerande och skapande, affirmerande, och upplöser i allt väsentligt den, och övriga dikotomier. Måttlöshet är negerande av måttet, av det mätbara, avgränsade och finita men samtidigt är det också ett skapande av något, en obestämbar annanhet, vars väsen, vars fenomenologi endast går att uppfatta genom att från den lösgjorda fragment, partiklar speglar sig i sin motsats, det uppmätta, de möjligheter vi känner som sanningar, det vi kallar verklighet. Men detta möte mellan dessa annanhetens fragment och det uppmättas rum och ytor är oundvikligen kollisioner i hög, okontrollerbar hastighet som söndersliter, omkastar, upplöser och rematerialiserar delar av dessa fragment till mätbara spillror. Spillror vi sedan speglar oss i för att finna en ingång till den annanhet vi tycker oss, och vill, skönja. En ingång, passage, möjlighet vi endast kan finna genom att först söka en utgång, en flykt, ett negerande av det rum vi känner genom att ha mätt upp det och dess rhizom av relationer till förekommande subjekt såväl som ting. En flykt från som blir en flykt till, ett utgång som blir en ingång, en överskriden, affirmerande negation.

Måttlöshetens positiva, affirmerande, sida är flyktig, svårgripbar och motsägelsefull, det är dess väsen. Måttlöshetens inneboende antagonism, dess ständiga blivande, gör den så flyktig och föränderlig och ger den en sådan hastighet att vi endast kan känna den i imperfekt, i dåtid, som det den var men inte längre är. Vår relation med det måttlösa är oundvikligen sisofysisk. Men det renderar den inte onyttig, värdelös eller gör den mindre nödvändig för oss, nej, för bara viljan och det ständiga försöket, det ständiga rullandet av den hala sten är i sig nödvändig och skapande och sätter oss i rörelse och ökar läckaget från den totalitet vi lever i idag. Och även om dessa försök, omedvetet eller medvetet, direkt eller indirekt, leder till irrfärder, avgudadyrkan (i profansk mening) eller till byggandet av tempel i meningen låsta, finita rum med aspiration på evigt varande, så är det ingen katastrof, även dåliga tankar leder till bättre huvuden som Nietzsche sa med sin stridslystna, spjuveraktiga tordönsstämma. För försöket är våran börda att bara, det är vårat väsen att skapa, att vara i rörelse, att ständiga vilja bearbeta materian vi kommer över, att ständigt vilja överskrida oss själva, materian och vår kunskap om de båda och kunskapen som sådan. Det sker i flykten, i nedrivandet, i undandragandet, i motståndet, i skapande, i tanken såväl som med handen, det sker i tusen och en former. Det sker omedvetet eller medvetet. Men det sker, och sker ständigt. Det enda vi har att göra är att ta initiativet, att utrycka en vilja och släppa loss vår kärlek, kreativitet och vilja till skapande och vårat hat och vår vilja till destruktion på den hala sten vi har framför oss. Vi vet inte var vi ska rulla den eller varför vi ska rulla den, eller exakt hur rullningen ska gå till, men vi vet att vi vill rulla den, att den och vi ska vara i rörelse.

Måttlösheten är både av oss och överskrider oss. Det är dels ett uttryck för för vilja till något annat och vår vilja att förena oss med varandra, att vara i en gemenskap. En gemenskap där vi är förenade bortom oss själva, en verklig gemenskap, utan hinder i form av dikotomier, avgränsningar och där det rum som är gemenskap är oändligt men samtidigt oss lika nära som vår hud. Där gemenskapens väsen av ständigt blivande, av ständig, oändlig omfamning och omfattning leder till att vi själva blir ett blivande i förhållande till vår nästa, till den andre, den som är vi men inte jag, men samtidigt är lika mycket jag som jag är vi. Således är måttlösheten av oss och precis som vi en del av det materiella, av materian. Vi är av varandra utan att begränsas av kausalitet eller dikotomin tanke-kropp, eller väsen-kropp. Våra kroppar är vårt väsen liksom vårt väsen är vår kropp, men vi är också båda och ingendera samtidigt. Vi är måttlösheten och måttlösheten är vi, ändå är vi samtidigt främmande för varandra och varandras väsen. Det är viktigt att notera att även om vi är verkliga främlingar för varandra, är vi syskon, ja, rent av samma syskon samtidigt.

Men måttlösheten överskrider samtidigt oss, då den inte är begränsad av vår kunskap, av vad vi som enskilda vid varje tillfälle vet, eller den kunskap vi som kollektiv äger vid ett givet tillfälle . För den kunskapen är bara fragment av den samlade kunskap vi äger och är dessutom föränderlig över tid, så att vi kan såväl tappa kontakten med och vetskapen om delar av vår kunskap. Eller finna ny kunskap, eller finna ny kunskap i gammal kunskap, eller tro oss finna ny kunskap som egentligen är gammal kunskap. Kunskapen följer ingen linje, ingen utveckling, inga graderingar utan är precis som vi och de rum vi uppehåller oss i flyktigt, transparent och i ständigt blivande.

Det överskridande i och hos måttlösheten är en omistlig del av dess väsen, men samtidigt det som gör den närmast omöjlig att hantera och bearbeta, eller krassare uttryckt alliera sig med. Det är halkan på stenen och leder lätt till en ovilja att blöta ner händerna eller oro för att skada sig på stenen. Samtidigt är det den som möjliggör, eller i vart fall underlättar att sätta stenen och därigenom oss själva i rörelse. Det är också en halka som inte går att torka bort då den kommer ur stenen och är av stenen. Den som vill leka med torra stenar, får leka annorstädes.

Den som inte vill acceptera vår sisofysiska belägenhet, eller som av lättja inte vill sätta stenen i rörelse må bli salig på sin fason, men bedrar sig själv. Att hålla fast vid det som är, eller snarare var då det som är blir det som var i samma ögonblick det blir, kan aldrig vara lösningen. Det må finnas irrbloss, i form av såväl exoterism som esoterism, som gnosticism, epikurism och risk för att drabbas av en obotlig skepticism eller ja, ren dårskap, eller bara stor förvirring. Vi måste tillkalla oss, anropa, den kraft som kommer ur och är måttlösheten vars väsen och vapen är överskridandet. Detta om vi vill, och att inte vilja är att undertrycka möjligheten till något annat, kanske något bättre, men något väsentligen annat. Att vi i detta nu inte äger full kunskap om, eller ens någon kunskap, om denna annanhet, är inget skäl att låta bli. För vad glädje, annan än tillfällig och ofullständig, ger oss det mätbara, det uppmätta rum vi känner som vårat? Det kapitalistiska, moderna samhället med sin inneboende antagonism och sin till ytterhet drivna faiblesse för repression, sönderdelande och våld i alla dess former? Ingen, i sanning ingen.